Som hemma fast annorlunda

På lördagen, dagen innan jag skulle åka, så hade mamma som varit helnipprig det senaste taget, styrt upp en lite middagstillställning hemma för släkten, det vill säga jag, mamma, pappa samt min käre moster och kusin. Vi åt i vardagsrummet och stämningen var onekligen lite speciell. Framförallt så såg man väldigt tydligt på mamma och min moster att det kändes att jag skulle åka iväg. Måltiden betydde väldigt mycket för dom. Mikael, min kusin, och pappa däremot satt lugnt och spejjade ut över bordet fast med en liten gnutta mer intresse och spänning i ögonen än vanlig

Själv satt jag mest och åt den goda pajen som våra gäster, Siv, min moster, och Mikael hade lagat samt allt mer började inse att nu verkligen åker jag! Spänningen började verkligen kännas i hjärnan.

Det var en relativt livligt middagsbord men där konversationerna var ganska noga utvalda av gästerna. Ingen ville prata bort någon utan det var viktigt att alla fick chansen att prata med mig en sista ordentlig gång! På något sätt kändes det nästan som om jag satt där på hörnan och kändes som Jesus borde kännt sig under hans sista måltid, den berömda påskmåltiden. Leenden blandades med livliga diskussioner och lysande ögonen men trots allt så kände man att smärtan bubblade runt bordet.