Som hemma fast annorlunda

Som bekant så arbetar jag för ett kryssningsföretag och även ifall jag de senaste nio månaderna belägrat vårat kontor så är den tiden nu över!

Just nu ligger jag i min tvåpersonskabin någonstans i den Mexikanska golfen mellan Belize och den mexikanska aztekön Cozumel. Japp, ni hörde rätt! Som kontorsanställd slipper jag oftast dela, min fem kvadratmeter stora kabin (toalett inräknat). Eftersom jag slipper dela så kan jag till exempel sitta och skita på toan samtidigt som jag borstar tänderna, ser på de tre dagliga avsnitten av serien "How I met your mother" som går på repeat dygnet runt och ta en dusch! O andra sidan så är frukostbuffén inte alls särskillt tokig, eller alla de restauranger som ingår i kryssningen.

Idag tog vi ett par öl efter lunch på ett mexarställe med utsikt över den blå oceanen på Cozumel, ön, som vi precis lämnat. Men kryssningslivet är trots allt jobb för min del. Nu slipper jag som tur är arbeta 13 timmar om dagen, sju dagar i veckan, som de flesta andra. Dessutom får dom flesta inte utnyttja gästområdena, så länge det inte är i jobbsyften, till skillnad från kontorsnissar som mig som får utnyttja både gym, bastubad, casino, restauranger och andra nöjjen ombord så länge jag inte tar plats från gästerna.

Nu är det dags att vaggas till sömn av vågornas ljuva gungningar!

Thanksgiving, som firades förra helgen, är antagligen den största högtiden i detta mångreligiösa land. Speciellt i den södra delen av landet känns det som att det verkligen märks hur mycket större betydelse den religiösa delen av människors liv har här. Men framförallt så märks det hur den väldigt breda människors bakgrund här reflekterar landets korta utveckling.

Det är lätt att glömma att detta land, som man så ofta förknippar med islamförakt, världspolis, krig, mörkhyade slavar, översittarmakt, hierarki och extremt stora klassklyftor, kanske har den största bredden av människor och tagit emot flest invandrare av alla västländer. Kineser med sitt China Town, den gamla italienska maffian, den ständiga striden av mexare som försöker ta sig över gränsen till Kalifornien, det kubanska Miami, den mörkhydominerade basketen, de "skandinaviska" staterna i norr, judarna i företagslednigarna, den täta relationen, både på gott och ont, med Mellanöstern. Inte är det konstigt att det uppstår spänningar, men under Thanksgiving så är det paus och istället för att lägga fokus på all ilska och frustration så lägger man fullt fokus på att vara tacksam. Tacksam för de möjligheter som man givits i det nya landet, tacksam för att kunna spela handboll med lika många olika nationaliteter som det finns spelare eller tacksam för att man har nära och kära att fira med.

Det kan bli lite för utspritt med jul den 24e, jul den 7e för de ortodoxa, hanuka för judar, islamska högtiger och kinesiskt nyår. Då är det bra att man kan ha en gemensam dag där alla kan fira.

Själv var jag tacksam under förra helgens festligheter för möjligheten att kunna ladda hem serier och kunna ta det lugnt under ett par dagars ledighet!

Som ett litet knarktips så kan jag rekommendera sjöfartsbusinessen starkt! Ute till havs finns inga lagar att följa och blir man ertappad så blir man i och för sig antagligen av med sitt jobb, men å andra sidan så blir man inte mer än hemskickad, ungefär som när man var på läger när man var liten!

Miami har ett starkt romantiserat rykte om att vara en riktig gangsta-stad. Genom åren har Miami varit ett tillhålle för diverse maffia och varit en central punkt för framförallt drogimport av den illegala sorten, vilket naturligtvis beror på det gynnsamma geografiska läget och den stora nordamerikansk marknaden. Några intressanta fakta om det hela är att USA är den största konsumenten av alla de största drogerna vi har här i världen, kokain, marijuana, heroin etcetera, inte konstigt att det i princip är omöjligt och vara droghund i landet, 90% av alla amerikanska sedlar har markanta spår av kokain. Den absolut största källan är söderifrån, framförallt centralamerika, med Mexico och länderna i Bahamas i spetsen, men även ett fåtal välbekanta länder i Sydamerika, däribland kola-Kolombia.

Detta gör naturligtvis Miami till en ypperlig plats för stora ligor att agera. Läget är i princip oslagbart då det är närmare till till exempel Kuba än vad det är till nästa stat. Under många år plågade detta Miami med den högsta andelen mord, speciellt av dom som var utförda av skjutvapen.

Naturligtvis är det mycket action kvar här i Miami, även ifall staden ur ett amerikanskt perspektiv numera är en av de mer stabila. Ena dagen hör man om en snubbe som blev jagad av polisen av någon mindre allvarlig förklaring, lyckades byta bil tre gånger och blev till slut skjuten mitt i bröstet utan större tvekan. Andra dagen hör man om någon snubbe som gått lös på en födelsedagsfest med en Kalaschnikov och lyckats med bragden att ta kål på nån och skadeskjuta en helt gäng. Allt detta bara ett par gator bort från min kära bostad.

Ett av de allra mest förvånande sakerna jag fick höra när jag först kom hit var att det fanns en massa områden där man inte skulle vistas. Detta är kanske inte så förvånande i sig, men lägg till att folk inte bara är rädda att gå på gatorna, utan även för att vara på genomresa med sin bil. En kollega blev till och med påtagligt förnärmad under en resa i ett av dessa områden, som jag frågot ifall jag kunde få skjuts till för att kunna hämta ut en biljett från en affär.

Jag bor i den stadsdel som enligt polisen är den där det sker mest brott. Och visst, marijuana, hasch, kokain, heroin och säkerligen de allra flesta tabletter du kan tänka på, är ju trots allt lättare och går smidigare att köpa än att hitta en okej elektronikaffär. En av mina grannar som en gång lånade min telefon kan definitivt fixa vad jag än vill ha. Men han är ingen person som man vill glömma och betala till, hans kniv blänkte fin senaste vi bekantade oss.

Hur kommer det sig då att jag har kunnat lämna bilen på gatan utan att låsa ena dörren 5 dagar utan att någon rör den? Hur kommer det sig då att jag inte blivid nedslagen än, trots både en och annan bilresa i områdena där man inte vill få soppatorsk (vilket jag naturligtvis lyckades med förra veckan). Jag som blänker en halvmil av min hudfärg och ett så lätt byte!

Njea, rädslan och fördomarna är stora bland den ynka tiondelen vita, icke latinos, som bor i staden. Antagligen även hos alla de andra likaså, för att inte tala om alla som inte bor här. Efter att ha fått se en bild av Miami genom CSI, några av de mest kända deckar-romanerna och flera mycket välkända gangsterfilmer så är det väl förståeligt förståss. Men kanske, kanske kan man faktiskt bo här i mer än några månader utan att bli rånad, våltagen och pistolmördad, fast det är väl ett önsketänkande förståss...

Årstiderna i Miami är inte riktigt som man är van vid hemma i Sverige. När jag först kom hit för ungefär 8 månader sedan så började våren allt mer och mer övergå till sommar. Från att vara ett behagligt t-shirt och shorts -väder, till att bli ett olidligt plaskande under armarna så fort man sticker näsan utanför dörren.

Jag har gång på gång fått känna på värmen och jag förstår numera varför alla fasar när sommaren kommer. Vanligtvis så är min svagaste tid på dygnet på morgonen när jag är påväg till jobbet. Iförd den sedvanliga jobbutstyrseln, kostymbrallor och instoppad skjorta, blir jag ett lätt byte för den stekande solen.

Vanligtvis under den ungefär sex månader långa sommaren så går jag spikrakt till bilen, parkerad på gatan utanför, och slår på ACn direkt på max, därför blir det extra tråkigt när bilen inte startar. Ett bra exempel är när mina föräldrar var på besök och bodde på ett hotell 3 gator upp. Jag skulle köra hämta upp dom innan jobbet när batteriet hade dött. Efter några tappra försök så gav jag upp och tog mig en promenad till deras hotell eftersom jag visste att dom stod och väntade.

Det var något jag skulle ångra! Nyduschad och parfymerad, iklädd en nystruken skjorta insåg jag efter halva vägen att jag lika gärna hade kunnat tagit gårdagens skortja och skitit i och duschat. Väl framme så försökte jag kyla av mig i hotellobbyn, som likt alla andra publika byggnader har ACn på förkylningsnivå, så insåg jag att det inte tjänade mycket till eftersom jag ändå var tvungen och gå tillbaka. Varför kunde jag inte ringt istället? Utlandstaxa i och för sig men detta lidande var det knappast värt!

På jobbet brukar vi ibland skämta om att vi går ut och värmer oss på lunch, men man får se upp för att ta för lång lunch! 1 timme är max, annars kan det bli en lång och pinsam vandring genom huset, upp en våning innan man är skyddad bakom väggarna på sitt lilla bås. Jag brukar va ganska duktig på undvika den situationen men å andra sidan så finns det dom dagar när man måste ta bussen.

Den sista biten till jobbet, över en bro, kan man behöva gå om man har missat den sista jobb-bussen, som slutar gå klockan 9. Har bilen pajjat och man har behövt se till att den forslats iväg till verkstad så är det inte jättetroligt att man hinner med bussen. Har man mindre tur, vilket är allt för ofta här borta, så är den första bussen sen och då är det heller inte mycket annat man kan göra än att gå dom svettiga 200-300 metrarna över bron.

På tal om bussar, så är dom definitivt en historia för sig. När vi pratar sena bussar, så pratar vi inte 5 minuter, utan snarare 25. Förresten så är det lite svårt att avgöra, det finns inga exakta tider när bussen går. På tidtabellen står bara ett par stycken hållplatser med och utifrån dom får man höfta när man behöver gå till sin egen. Som ni förstår så kan det bli lite komplicerat när man måste tajma ett byte med en annan buss, man vet varken när man kommer fram eller när den andra går. Dessutom, är det som vanligt tjock trafik så kan du glömma att tajma den bussen du hade tänkt från början.

Trots allt ska man väl vara glad att man bor i Miami, vi har ju trots allt en kollektivtrafik som är en av de bättre i USA. Dessutom så är bensin och bilar billiga. Ekovettet åker ut och pengarna åker ner i plånboken! Aja, som tur är så har dom börjat med en eko-premie om man byter ut sin bil mot en som är mer bensinsnål, det vill säga drar under 1,5 liter milen.

Nu har vintern börjat komma tillbaka, man kan till och med ta på sig en långärmad tröjja när man går ut emellanåt! Staden fylls med vinterboende och stranden är mer behaglig än någonsin, speciellt eftersom det antagligen inte kommer att regna något mer i år, eller de tre första månaderna nästa år heller för den delen! Jag måste nog ändå medge att jag saknar årstiderna dock, efter 6 månaders extremsommar och nu 6 kommande månader högsommar så börjar man ju undra om snö bara finns i fantasin...

Min käre far fyller år idag och som prexsent i år fick han ett e-mail. E-mailet består framförallt av en historia från helgen som jag kopierat in nedan och som jag hoppas ska ge er mycket nöje! Om inte annat så kan jag locka med att bilden är tagen när jag har det där fula smilet är från ett fängelse här i Miami...





Som vanligt så finns det ingenting att ge mannen som (i alla fall så vitt jag vet) har allt han vill ha. Att jag dessutom befinner mig här på andra sidan planeten (nästan i alla fall) gör ju inte saken lättare...

Så istället får du höra en av de kanske mest oväntade historierna härifrån! Som mamma kanske nämnde efter att jag pratade med henne på Skype nu i helgen så fick jag ett oväntat telefonsamtal i lördags. Alla telefonsamtal är väl i och för sig mer eller mindre oväntade här eftersom min bekantskapskrets är ganska begränsad jämfört med i Göteborg, speciellt en lördagkväll klockan 12.

Goci, en snubbe som jag tränat handboll med de tre senaste veckorna, var det som ringde. Han bor på andra sidan South Beach och jag numera skjutsa honom hem eftersom det ändå är på vägen. Min macedonska vän hade stött på problem, kan man lugnt säga. Hans flickvän, ryss med libanesiskt namn (och du vet ju vad amerikanarna tycker om libanon eller mellanöstern generellt för den delen), hade åkt in i finkan. Finkan är inget ställe som man vill vara på här, så Goci hade tänkt betala borgen för henne. Dessutom behövde det gå fort, för då skulle det enligt hennes advokat vara större chans att det inte slutade illa. Problemet för Goci var naturligtvis att han inte hade dom pengarna tillgängligt. Hans polare som var med när han kom och snackade med mig utanför min dörr, hade redan tagit ut pengar för att täcka hans flickvän som också åkt in. Och eftersom det naturligtvis finns ett maxbelopp på hur mycket man får ta per dag så kunde han inte ta ut åt Goci. Efter mycket lång betänketid så sa jag till slut ja och erbjöd mig att låna Goci borgensumman, 500 dollar, efter att ha fått se papprena på att hon verkligen satt i fängelset samt att jag kunde hänga med när dom skulle åka och betala.

Så, hur skulle det nu med mina 500 dollar som jag lånat ut, kanske lite naivt, till en människa som jag totalt i mitt liv sett max 10 timmar av och som jag definitivt långt ifrån direkt kände...

Som du ser på bilden, som är tagen från igårkväll (Söndag kväll) så ser jag ganska glad ut. Bilden är tagen från ett av Miamis kvinnofängelser. Efter att Goci jobbat klart igår så ringde han mig och frågade ifall vi kunde åka och hälsa på hans flickvän, som han inte hade pratat med sen hon åkte in. Det var väl okej tänkte jag, naturligtvis behövde han snacka med henne för och höra exakt vad som hade hänt. Trots allt hade han bara fått ett samtal från hennes advokat som var iväg på resa till Ryssland som sa att hon ringt och sagt att hon var i fängelset. Vi åkte dit, till ett av dedär kvarteren i Miami som man inte ska gå ensam som svensk, stor och stark vit man ens på dagtid.

Fängelsena i USA är verkligen fängelsen, Nu har jag i och för sig, och som tur är, inte sett insidan, men vad jag fick höra efter att först ha väntat en timma på att han fick snacka med henne i ett sånt där klassiskt bås och sedan väntat ytterligare en halvtimma på att han skulle snacka klart, var att andra kvinnor hade hotat henne, försökt slå henne, etcetera. Hon hade även gråtit när hon snackat med Goci. Efter drog vi tillbaka till South Beach, och Goci tyckte att vi skulle dra och käka. Så vi drog till ett sushiställe och han bjöd mig på vad jag än ville ha. Därefter fick jag tillbaka mina pengar, som jag varit ganska hård med att jag ville få tillbaka. Det var trots allt väldigt nära att jag inte lånade ut pengarna och vem kan klandra mig, jag kände ju honom inte, knappt snackat med honom ens! Sen så körde jag honom hem och hängde med honom till hans lägenhet som han delar med ett par andra snubbar. En av hans rumskamrater var hemma och hade snart en hel radda med gäster hemma som skulle ut och festa. Efter ett glas vodka utblandat med något annat okänt ur ett champangeglas och nån timmas TV-tittande så tackade jag för mig och sa god natt. Klockan var 12 och det var definitivt dags att gå och lägga sig. Jag hade ju jobb att gå till på morgonen.

Tro det eller ej så börjar min tid i Miami rinna ut. Efter cirka 36 veckor av konstant jobbande med undantaget för fyra lediga dagar, obetalda förståss, så ska jag snart ge mig iväg på slutetappen på det här äventyret. Även ifall det är lätt att fokusera på att jag har bott på en annan kontinent i helt annan miljö än den svenska, så åkte jag trots allt hit främst för att skaffa mig jobberfarenhet...

Att jobba på ett av de största företagen i världen kan vara väldigt lärorikt. För min egna del så har jag nog inte direkt lärt mig något på det sättet som jag kanske från början trodde att skulle gå till. Naturligtvis har jag lärt mig mycket genom erfarenheten. Till exempel så har det varit extremt insiktsfullt att sitta i mitt lilla bås åtta timmar om dagen i över ett halvår. Eller att se än en gång att vad man ofta förväntar sig borde vara ett väloljat maskineri på ett större företag som trots allt går välidgt bra oftast är så byråkratiskt att man dagligen känner sig allmänt uppgiven över problematiken med att verkligen genomföra något.

Den största källan till kunskap och erfarenhet kommer nog dock från de dagliga luncherna. Inte bara får man höra det senaste skvallret om vem som sover mest på mötena, har fått sparken nyligen, eller vad för klantiga påhitt folket ute på båtarna nu har för sig, men också ovärderliga livserfarenheter från människor som tillhör den "högutbildade", övre klassen med många år bakom sig ute till sjöss i en mycket speciell livsstil. Sjömän och kvinnor har definitivt en livssyn som skiljer sig från många andra. En av de mest inbankade rekommendationerna jag fått är att definitivt inte gifta sig, eller för den delen skaffa barn, för tidigt.

Det är få på jobbet som inte har skilt sig minst en gång. En av de flitigaste lunchdeltagarna har hunnit med fyra stycken och tänker aldrig mer gifta sig. En råbarkad motorälskande äldre dam propsar envist med att de senaste åren sedan hon skiljde sig har varit de bästa i hennes liv. En annan verkar mest uppgiven över att hans son har varit tillsammans med sin flickvän för länge och inte lever livet medan han fortfarande är i tjugoårsåldern, ett och ett halvt år som sonen missat som singel är tydligen på tok för mycket. Jag undrar vad han tycker att hans dotter, jämnårig med mig, borde ha för livsstil...

Det är lätt att glömma vilket liv sjömän levde för inte allt för länge sedan. De jobbade extremt hårt, ett fåtal män på trång yta utan kontakt över huvudtaget med omvärlden långa perioder. De mottogs som hjältar när de gick i hamn och hade flickor, eller för att vara lite ärligare, framförallt prostituerade, i driver vart de än kom. Något för dom som är intresserade av Brasiliens hamnhak borde till exempel hålla sig till en och samma flicka. Försöker du dig på en ny kvällen efter så får du räkna med en kamp på liv och död. Om det fanns en fru där hemma så hade den garanterat en älskare vid sidan av och ens barn hade antagligen bättre relation med denna än med en själv, om det nu verkligen var ens egna barn.

En av de kanske mest intressanta personerna som verkligen exemplifierar det gamla sjölivet är Kaptenen. Kaptenen har antagligen hunnit med tillräckligt många flickor för att ett hundratal av oss andra dödliga och har länge varit av den bestämda åsikten att gifta sig inte är någonting för honom. Barn är definitivt inte med i bilden. Vad som gör Kaptenen intressant är dock inte hur många damer han lyckats fälla under åren, jag tror han slutade räkna för väldigt länge sedan, utan vad jag och många andra tror är hans bittra dilemma för tillfället.

Kaptenen har naturligtvis sina år på nacken och har nu skaffat sig en flickvän som jag tror är den som han bestämt sig för. Det pratas mycket om att dom snart, av praktiska och framförallt invandrartekniska skäl, kommer att gifta sig. Men, Kaptenen hade högst troligtvis levt sitt gamla lösaktiga liv om han kunnat hela livet. Jag och många med mig tror till och med att han fortfarande gör det, och med vilken elegans han gör det! Problemet för Kaptenen är att han, i mitt tycke, är en mycket vis och erfaren man. Han börjar rädslas över att leva ensam och har därför nöjt sig med vad han kunnat hitta på äldre dar. Det tragiska är att det inte verkar som att han är bekväm med sin flickvän, vilket är konstigt med tanke på vilket urval han borde kunna (och fortfarande) lyckas med.

En annan kommentar av den kanske mest, utåt sett, svinige mannen i lunchkretsarna är från den glade holländaren, gift för andra gången och med inom kort ett par små småttingar där hemma. Holländaren visar verkligen vad Holland kan när det gäller prostitution och lösaktigt liv, det är nog mer flyt än något annat att han inte har dragit på sig någon kronisk och dödlig sjukdom vid det här laget. Hooters verkar vara ett av hans favoritställen och han gör det inte hemligt att han hade kunnat daska i princip alla yngre kvinnor som inte är överviktiga med amerikanska mått på röven både en och två gånger. Hollandaren medgav att det trots allt snack vid lunchbordet ändå är så att alla letar efter den "rätte".

Inte kunde man tro det från vår käre holländare, med sin oranga klocka och ansvar för nybyggnationen för våra två kommande tio miljardersbåtar...

Miami är en av de städer som utvecklats allra mest de senaste decennierna. Min far var på genomresa för ganska exakt 40 år sedan och då var Miami mest ett par enstaka hus och definitivt inga skyskrapor. Nu är Miami kanske en av de mesta kända amerikanska städerna, i området bor det cirka fem miljoner invånare och skypskraporna fajtas hårt i Down Town för att synas mest.

Något att tänka på innan man åker till Miami som är bra att komma ihåg är att det är stor skillnad på kulturen här gentemot resten av USA. Jag vågar till och med påstå att Miami är en av de mest internationella städerna i världen. Det är ytterst få personer som bor i Miami som har en gedigen bakgrund i området, mycket beroende på närheten till Kuba och alla människor som de senaste åren flytt hit. De flesta som bor här har flyttat hit för inte jättelänge sedan och det finns alla möjliga minoriteter i staden. Bland annat kan jag nämna fransmän som en av de större grupperna, naturligtvis en hel del amerikaner, men framförallt en gedigen representation från så gott som alla syd- och centralamerikanska länder. Kuba är troligtvis den dominerande folkgruppen och det finns troligtvis mer personer som inte pratar engelska än som pratar spanska.

Den naturliga konsekvensen av en stor omsättning på människor i kombination med en extremt ung storstad är att det i stor grad saknas en stark, lokal gemenskap byggd på geografi och historia. Det finns ytterst få oskrivna lagar och den ända jag kan säga att jag tagit till mig är att blir du lurad, vilket du förr eller senare kommer att bli, så kan man bara gratulera den som blåste dig. Detta i sin tur leder till en stor försiktighet av tillit, även efter några års vänskap så har man svårt att verkligen lita på någon.

De flesta som bott här ett längre tag bor här inte längre. De har flyttat upp norrut till någon av de lite mindre kända, men väl så stora orterna längs med kusten. Lägg där till att Miami länge ansetts som homosexuellas mecka förutom Key West, en mindre ort några timmar söderut med bil och att Miami är en av de absolut största musik- och estetstäderna samt porten söderut till karibien, knark och flyktingar.

Sammanfattningsvis så är alltså Miami ett ställe där civilkuraget är lågt, festandet pågår dygnet runt vare sig du vill eller inte och brudarna som kommer hit är ofta mycket utsida, lite insida och bara ute efter en sak. Det vill säga; Bajjen, bärs o rakade brudar!

Miami har den senaste månaden haft stormsäsong vilket kan innebära allt från orkaner i storlek med Katrina och dess förödelse i New Orleans där tusentals människor dog och en stad större en Stockholm totalförstördes till att det regnar lite mer än vanligt på eftermiddagarna. I år så har det varit ett extremt lugnt år i Miami, vilket har inneburit lite mera regn än vanligt, det vill säga mindre en torr svensk höst.

Det har minst sagt varit stormigt kring mig den senaste tiden. Efter en hektisk sommar var planen att ligga lågt ett tag, njuta av att vara bosatt i den floridianska solen och spara pengar till sämre tider. Men...

Min dator brakade ihop för ungefär en månad sedan. Som ni alla vet så driver jag tillsammans med min gode vän Kristoffer en webbyrå och livet utan dator är inte direkt roligt, varken för mig eller för våra stackars kunder. Eller för den skullen ni som försöker följa mitt extremt sporadiska bloggande.

Som ni alla vet så är det alltid helt lugnt och stilla i mitten av en storms öga. Så jag lånade mig en bok för att kompensera att jag inte hade några serier att titta på från datorn. Varför inte se situationen positivt och avnjuta några mycket avslappnande dagar på stranden med en god bok och min nya surfingbräda istället?

Men så börjar man röra sig mot kanten på stormens öga och hamnar där det blåser som mest. Min bil pajjade. Det var väl i och för sig kanske inte så oväntat men man kan ju tycka att tre gånger på 2 veckor är lite att ta i överkant, speciellt med tanke på pengarna som jag hunnit bränna på reparationer de två veckorna. Numera har jag brännt mer pengar på problem som jag haft med bilen än vad den kostade mig från början och då står den fortfarande utanför min lilla lya och går inte att starta.

Numera är jag halvvägs ute ur stormen. Det blåser på ganska bra men förhoppningsvis så är stormen inte jättestor. Jag har skaffat mig en sprillans ny dator och hunnit lugna våra kunderna med en hel del arbete i helgen. Tyvärr blev det inte så mycket gjort då jag naturligtvis stötte på en del problem med den nya datorn, men som sagt, halvvägs ute.

Som med allt här i livet så lär man sig av misstagen. Problem bygger oftast på större eller mindre misstag. Till exempel kan jag så här i efterhand tycka att det var ett ganska klantigt bilköp jag gjorde, inte trodde jag att jag skulle bli "blåst" av en finsk blondin? Även ifall hon antagligen inte var medveten om i hur kass skick bilen var. Det kanske hade varit bättre och investera i en lite nyare bil och slippa reparera den stup i kvarten? Det kanske hade varit klokt om jag lagt lite mer krut på att lära känna min bil bättre, kunna sköta om den lite? Det kanske hade varit smart och kolla runt vad det fanns för olika verkstäder där jag hade kunnat lämna in bilen så jag slipper undra hur mycket dom blåser mig på varje gång jag är där? Det kanske hade varit klokare och köpa ny dator lite tidigare innan den gamla pajjat, så att allting slipper bli så akut? Då hade jag kanske till och med sluppit allt strul med betalning för den också? Jag kanske borde ha haft en större buffert för utgifter så att jag slipper oroa mig för om jag har råd att köpa någon mat de kommande veckorna? Fast o andra sidan har jag ju ingen bil att åka och köpa någon mat med ändå förståss...

Sedan ska man ju heller inte glömma de sedvanliga, löpande jobbproblemen, att mitt visum nästan höll på att försvinna ett par gånger och allt annat smått och gott.

Jag får väl helt enkelt inte glömma att det är den mest stormerfarne sjömannen som klarar sig bäst.

Ni får ursäkta mig att jag varit så extremt dålig på att skriva, speciellt med tanke på att jag utlovande många spännande inlägg (fast jag hade inte tänkt o bryta löftet förståss). Man kan lugnt påstå att det varit fullt upp, och då menar jag verkligen fullt upp... bokstavligen talat...

I am back! Mer ensam än någonsin i min lilla, men ack så mycket trevliga, lägenhet. Sommaren har varit full av besök och äventyr, men innan jag börjar berätta om några av de lite mer, ur min synvinkel, intressanta händelserna så måste jag först rekommendera om de tre senaste veckornas galna upptåg, antagligen de mest intensiva under sommarn, som ni kan läsa om hos min käre kollega Sensuella Isabella. Bland godbitarna kan jag avslöja att vi sköt oss upp över 100 meter i luften i en slangbella i Orlando, där jag för övrigt dagen därpå blev oerhört besviken på att inte Disneyland kunde erbjuda ett Ankeborg att vandra runt i. Jag kan också rekommendera ett visst "socialt" experiment som vi testade nere i Key West som slutade i blandade framgångar.

Nog om detta och över till äventyren! När jag kom hit så insåg jag ganska snabbt att bil är det som gäller i det här landet. Efter en månad köpte jag mig en bil av en finsk nätt blondin som precis hade avslutat sitt internship och var genast överlycklig över mitt köp. Rekommendationerna i denna latinostat Florida var att undvika att bli blåst av någon, det vill säga det var antagligen ett ganska bra köp jag gjorde. Så, vad var det då jag köpte mig för bil? Mjeo, efter mycket förhandlingar och en smått sur liten finsk blondin så bestämde vi oss för en köpeskilling på 2300 dollar. Jag hade dock inte tillgång till denna summa pengar, jag ville gärna undvika att växla för mycket på grund av den horibla växlingskursen, så vi bestämde oss för att jag kunde betala ett par månader senare.

Jag snålade glatt ihop till min nya bil och till slut så kunde jag betala den. Nästan i alla fall. Det har visat sig att, på grund av lite tekniska bankproblem, hon fortfarande inte har fått de sista 150 dollarna, men jag tycker faktiskt inte jättesynd om henne.

En röd Hyundai Accent, 2-dörrars utan några större yttre eller inre defekter. Åtminstone inte inne i kupén. Medan förhandlingarna pågick så framkom det att motorlampan lyste, men "det är ingen fara, det har den gjort det senaste året och på verkstaden säger dom att det är fel på lampan"... Förutom det så var det också sagt att bromsarna läcker så man behöver fylla på bromsolja sisådär en gång i månaden.

So far so good kan man tycka, i alla fall gjorde jag det. Efter några glada månaders körning med min nya röda glänsande bil med Ferrari-stickers påsatta (jag behövde inte betala extra!) så kom ett gäng familjemedlemmar på besök och vips så var det slut på bilfriden. Först så började bromslamporna att lysa oavsett om bilen var avstängd eller inte. Efter mycket slitande den dagen när batteriet laddat ur sig under natten innan kom jag fram till den briljanta lösningen att man bara kunde koppla ur batteriet varje gång man lämnade bilen. So far so good...

Naturligtvis ville min kära familj låna bilen medan jag jobbade och slet ihop till pengarna som bekostat den. Efter en dagsutflykt skulle de komma och hämta mig på jobbet. Tyvärr så kom de inte förrän två timmar för sent. Lagom tills jag hunnit gå till gymmet och ställt mig på löpbandet, efter att ha gett upp allt väntande och ringande, så ringer det och en glad bror säger att han är här för att hämta mig. Det var ju bra tajming. Jag gick ut och snackade med dom lite granna och berättade att dom nu faktiskt fick komma tillbaka lite senare efter jag var klar med mitt gympass. När jag kommit tillbaka in till gymmet och precis hunnit ställa mig på löpbandet igen så ringer det. "Mjeo, det är så här att vi får inte igång bilen". Pust. Det visar sig att kopplingen tackat för sig, helt. Bärgningsbil, 100 dollar, reparation av koppling, baklampan som lös oavsett, byte av motorkåpa (som tydligen behövdes), nya framdäck (dom var tydligen olagligt slitna) samt byte av broms för att fixa läckaget, 700 dollar.

Jo just det ja, jag glömde ju att nämna att bensintanken är i mindre gott skick. Man kan bara tanka några deciliter bensin i taget. Slangen säger stopp på samma sätt som om tanken är full, vilket den naturligtvis inte är.

Resultatet efter reparationen och skicket på bilen i dagsläget: Motorlampan lyser glatt varenda gång som jag lyckas starta bilen, det verkar som om bränsletillförseln till motorn är lite trög, så man får försöka några gånger, bromsoljan läcker som aldrig förr och jag har en bromssträcka på 70 meter i 70 i optimalt väder. Bromssträckan har även testats i regnigt väder i höga hastigheter. Till exempel så tog det tvärstopp på motorvägen häromhelgen, vilket jag som tur var såg några hundra meter innan det hände, och det kändes som om bilen hade bättre vallning än mina skidor. Vi satt och var skitskrajja för att ränna rätt in i baken på bilen som nästan var en halv kilometer framför...

I allt elände så har jag dock väldigt många goda minnen med bilen och min bilkörning i Florida so far. Jag har lyckats med en 180 på en motorvägsavfart (då var vi inte heller helt kaxiga...), fått tvärnita mer gånger än jag kan komma ihåg och glidit långa sträckor med både hjärtat i halsgroppen och mer rök från mina däck runt om bilen än en mindre skogsbrand. Och trots detta så har jag en endast rullat in i en annan bil som inte ens orkade ta mitt nummer. Anledningen var väl inte helt otippat att jag försökte GPSa, äta, sova och se på kamerabilder samtidigt som alla som åkt bil med mig på lite längre sträckor vet att jag är så bra på!

Jag har även orsakat en krock, fast det var faktiskt inte med gamla bettan, utan med en hyrbil med för bra bromsar ;) Jag fick tvärnita på motorvägen som så många andra gånger på grund av att framförvarande bil stod still. Dock så hade jag inte samma marginaler den här gången, och det hade definitivt inte bilarna bakom mig. Pang, tjoff, boom. En efter en skaffade sig de en intryckt kofångare. Själv körde jag vidare glad över att jag sluppit allt strul, speciellt eftersom det var en hyrbil. Förhoppnigsvis så lärde dom sig att 20 meter inte är att hålla avstånd, även ifall alla andra i Florida tror det.

Så här i efterhand, när jag har lyckats ha så mycket strul med min kära Ferrari, kan man ju fråga sig varför den nätta finska blondinen blev så sur när jag försökte pruta ner till 2000 dollar istället för 2500 som hon först sa. Hon pratade inte med mig på över en vecka, och då brukade vi luncha varje dag innan dess...

Jag är ledsen för att jag varit mindre aktiv med skriveriet, men på grund av sjukdom, pengasparande (och således ett mindre aktivt liv) och allmän brist på intressanta saker att skriva så har jag istället vilat upp mig för att kunna komma tillbaka med en rad rafflande inlägg! Jag hoppas att ni alla kommer att njuta av dom!

En vanlig fredag i Miami...

Mobilen börjar plinga i sedvanlig ordning klockan 06.31 och plingar glatt på i över en timma innan en viss herr Paul orkar dra sig upp ur sängen. Herr Paul är trött, han har haft en slitsam vecka. Jobbet är å ena sidan lättare numera, då herr Paul äntligen har mer att göra än han har tid, och vem vill sitta på jobbet och rulla tummarna när man har lagt hela sitt vanliga liv åt sidan för att kunna jobba?

Reflektion kolon #1
Vem i hela helvete lägger hela sitt vanliga liv åt sidan för att kunna jobba?

Det är dock tillfredställande för herr Paul när han går till jobbet. Solen skiner, utsikten är bra och lunchplatsen är, precis som en nära arbetskamrat till Paul brukar säga; "Jag kommer aldrig att ha en så bra lunchplats". Nog allt är merparten av kollegiet på kontoret rent ut sagt dumma i  huvudet, då dom vanligtvis äter inne, när man kan gå ut i värmen och kolla ut över havet, Miamis absolut schtekigaste kvarter, sola sig under den ständigt blå himlen eller bara njuta av det goda umgänget och de trevliga delfinerna som dyker upp för att hämta luft lite då och då.

Reflektion kolon #2
Herr Paul har varit förkyld i över två veckor, finanskris råder och herr Pauls företag anser det vara värt att bränna pengar på att hålla temperaturen nere på kontoret?!

Reflektion kolon #3
Snacka om att hälla (eller vad man nu gör) vatten på folks kvarnar när man pratar om att amerikaner har det si och så ställt där uppe när dom glatt sitter inne i mörkret när delfinerna väntar utanför!

Efter ytterliggare än tids arbetande bär det av till gymmet! Herr Pauls arbetsgivare ger möjligheten till alla anställda att till ett i mångas ögon, en mindre summa pengar varje månad, få tillgång till ett gym avsett endast för anställda. Gymmet är, som så många andra ställen, en emellanåt väldigt intressant plats. För alla er som har sett the Green Mile, vet alla att det finns en svart fånge i storlek med King Kong himself, och naturligtvis så finns även King Kong på detta gym. Herr Paul skulle enkelt kunna säga att han aldrig någonsin skulle få för sig att mucka med den här mörka mannen, exempelvis skulle herr Paul kunna motivera sig med att den glade svarte mannen gärna ställer sig med sina armar, stora som trästockar, och lyfter vikter upp och ner. Och inte vilka vikter som helst, utan den svarte mannen lyfter gärna 2 gånger strax över 20 kg samt stång och pumpar upp och ner. Herr Paul känner sig alltid lite vemodig när detta händer då han själv knappt lyckas träna med samma vikt i bänkpress.

Reflektion kolon #4
Jag trodde personer vanligtvis hade ben som trästockar, inte armar? Ny trend på g???

Herr Paul kör sitt vanliga program, vilket enligt gymsägen skall vara det program som Arnold själv började med när han började sitt gymmande, och tro det eller ej, men har den gamle vanliga herr Paul gått och blivit en gymtorsk? Måndag, Onsdag och Fredag, samma ihärdiga program med flertalet skopor vattenblandat proteinpulver emellanåt, vem kunde ana detta? Antagligen inte herr Paul själv...

Som efterfrågat så har jag rotat rätt på lite bilder som jag tagit under mina hittills 2 månader! Sjukt vad tiden går fort!

Miami by night



American Standard - Borde inte alla frysar ha en ismaskin? Underbar att använda när man kommer hem efter jobbet svettig och seg från Miamivärmen!



Mitt nya hem - Här tillbringar jag 99% av tiden när jag är hemma. Och vem kan klandra mig? Säng stor nog för en drottning med mjuka tillhörande kuddar samt dator med internet... ;) Kombinerad sovplats, matplats, tv-tittar-plats, musiklyssnarplats, kommunikationsplats och arbetsplats!



Sopkvast av oanad kvalité - Notera hur kvasten står rakt upp utan att luta sig mot väggen!



Damm i vrede - Hur mycket damm kan man samla på sig i en etta på två veckor?



ULTRA - Det finns bara en fest värd namnet!



Stadsfest! - I tältet till höger tillbringade jag alldeles för mycket tid ;)



Folkhav - Inte kan man tro att scenen var runt 30 meter hög från den här bilden och att det var knökat med folk hela vägen fram? Mycke folk ville se den gode David Guetta, det är säkert det!



Tïesto - Det finns bara en!



Snuten - Om man vill syssla med olagliga saker i USA så får man se till att gömma sig väl. Snuten är överallt och ser allt!



Bland svampar och troll - Även dagtid är det knökat när diverse svampar dyker upp! Ni kan ju gissa vilka som uppträdde här...

Ledtråd: Ett gott tecken på galenheten hos dessas fans syns nere i högra hörnet!



Cool kille - Helt misslyckad bild, försökte ta kort på kryssningsfartyget som knappt syns i bakgrunden eftersom jag är en av dom som ser till att dom lugnt kan kryssa till Bahamas fram och tillbaka två gånger varje vecka. Dock var killen på bilden nere till höger så cool att jag inte kunde låta bli ladda upp den :D



#1 - Aaaarmin vaaan Buuuuureeeeeen!



Go gubbe - Ännu en mindre lyckad bild men med flitigt deltagande av en mycket underhållande snubbe! (Nederkanten i mitten)



:DD - Så här nöjd vad jag hela festivalen!



Scenexplosion? - Och dags att gå hem.

Handboll är en sport som utövas av ett ganska ringa antal människor på den här planeten. Sporten utövas framförallt i Europa, och kallas även Europeisk Handball på engelska. Även i Europa har sporten blandad framgång, ytterst få spelar handboll i till exempel länder som England och Finnland. I USA finns det 7 lag med cirka 10-15 personer i varje.

I Miami är det framförallt fyra sporter som regerar. Först och främst har vi basket, där Miami har ett av de absolut bästa lagen. Därefter har vi ishockey, där Miami förnärvarande ligger på sträcket för slutspel och naturligtvis de i USA extremt små sporterna baseball och sist, men definitivt inte minst, amerikansk fotboll. Basketlaget har naturligtvis sin stora fina arena mitt i stan, gladligen sponsrad av American Airlines (Arena), som fylls titt som tätt och korkar igen stans fina 5-filiga vägar till bredden.

Frankrike är ett, speciellt på senare tid, oerhört framgångsrikt handbollsland. Regerande världsmästarna har huserat i toppen i flera år och franska klubblag slår titt som tätt ut våra svenska tappra soldater från alla de internationella turneringarna. Dessutom är landet ett av få land som har en proffesionell liga.

Vad man inte förväntar sig en fredag efter jobbet, på väg hem i värmen, är att man tar sig en sväng in och kollar läget på den där arenan som så många besöker hela tiden, och får se de fyra bästa franska klubblagen göra upp om titeln för säsongen 2008/2009. Jag tvivlar på att det funnits så fina sittplatser på någon klubbmatch i den franska ligan på de senaste tjugo åren. Nog allt fick man trängas med ungefär 200 andra tappra fransmän, framförallt släktningar till spelarna, men ett som är säkert var att det inte spelade någon roll om man köpte den dyrare biljetten eller inte. När man gladligen får order om att inte bry sig om sin biljett, utan sätta sig var man ville, så var det inga större problem att finna njutning av den högkvalitativa handbollen.

Själv valde jag att sätta mig på femte raden, så gott som i mitten, med benen skönt utsträckta på den tomma stolen, och raden, nedanför. Det var en härlig njutning med antagligen fler kameror och funktionärer än publik, och troligtvis var jag en av extremt få Miamibor.

En tråkig sidnot är dock att personerna i kassan hade så dålig koll på läget när jag köpte biljetter att jag missade finalen (som enligt kassan var bronsmatchen) och istället fick se en Allstar-match med toppskiktet från franska ligan. Men vem bryr sig om ett par lattjande stela handbollspelare? Och trots allt så fick jag ju se en oerhört rafflande semi-final!

PS. Lycka till Mac i ditt svenska kära slutspel, om inte annat kanske jag får sig dig snart i Miami!

När man känner sig allmänt deppad och nere så finns det ett ställe som alltid piggar upp om man befinner sig i den floridanska solen, the Drivers License Office! Dit kan man åka dagtid och stå i kö, eller boka en tid eller två via internet och slippa vänta. När det var dags för mig att bege mig dit och i princip göra den sista grejjen för att kunna börja leva ordentligt i detta bilberoende land, så tyckte jag det  var bäst att boka två tider.

Har man bokat tid så slipper man, inte helt oväntat, stå i kö. I Miami vill definitivt inte stå i kö i onödan. Om ni någonsin besökt ett latino-land så vet ni direkt vad jag menar. Latinos har ryktet om sig att generellt vara väldigt slappa när det kommer till arbete, och detta är nog inte helt obefogade fördomar. Folket som uppfann siestan vill inte pajja sitt varumärke i Miami heller, vilket tyvärr gör begreppet "Miami-tempo" välkänt i Florida.

Efter tjugo långa minuter och en del, men inte särskillt mycket, pappersarbete av min handläggare så får jag till slut göra teoritestet. Precis som hemma så finns det ett teoritest vilket görs på en dator. Vad som skiljer är att testet är uppdelat i två delar á 20 frågor vardera. Gränsen på testen är 5 fel, vilket gör en glad när man står framför datorn, men mindre glad när man kör runt på gatorna i amerikas mest olycksdrabbade stad. Vad som inte direkt gör saken bättre är att om man som mig, till exempel misslyckas med ett av testen, så frågar ens handläggare vänligt om man inte ska ta och försöka en gång till. Och naturligtvis så gör man detta, när det bara finns fyra alternativ att välja mellan så borde man ju kunna lösa frågor på nivån "Du kommer fram till en stopskylt, vad gör du? A. Saktar ner och rullar sakta ut i korsningen B. Stannar helt vid det vita sträcket vid stopskylten och kör sedan när det inte finns någon att väja för C. Gasar på ordentligt för att snabbt komma igenom korsningen D. Gasar på och hänger sig på tutan" (man kan ju undra hur jag kunde misslyckas med ett av testen...).

Som om det inte var nog, så om man misslyckas med en fråga så får man direkt reda på vad det korrekta svaret var, och man kan dessutom gå igenom alla fel efteråt. Detta är något av det mest värda man kan göra då chansen att frågorna kommer igen är extremt stor. I mitt fall kom alla de frågor som jag misslyckades på första gången igen, inklusive två till frågor som jag klarade. Med tanke på att jag bara svarade på 15 frågor första gången, så kom alltså hälften igen, och utifrån att man inte har guldfiskminne så behövde jag bara svara rätt på 8 frågor andra försöket, 8 av 13.

När man sedan klarat testerna och väntat i ytterligare i 20 minuter på 2 minuters pappersarbete så är det dags för uppkörningen! Darra mina vänner, för här väntar en bister indier med turban på skallen, och det är inte vilken indier som helst, utan en kanadensisk indier! Medan man lugnt och fint satte sig i bilen som man själv måste medta, i mitt fall en god väns bil som jag aldrig tidigare kört, så går han ett varv runt bilen medan han ger instruktioner i stil med "sätt på vänster blinkers". Han vill ju trots allt inte sätta sig i en bil som inte fungerar, man ska ju trots allt köra runt på en parkeringsplats! Efter cirka 5 minuters tittande så har man klarat en tredjedel av uppkörningen! Bra jobbat!

Phew! Nu börjar det verkligen bli svettigt (det är ju trots allt väldigt varmt i Miami...) och nu ber han mig köra in på parkeringsplatsen! Lite ostabil på kopplingen som man alltid är första gången man kör en bil, så rullar jag till slut in på parkeringsplatsen som säkerligen mätar 15 gånger 30 meter. Den bistre indiern lyckas dock hinna med att testa både parkering, höger och vänstersväng (se upp för vänstersvängen, den är extremt lurig, speciellt när du är mitt på en parkeringsplats!), backning och hård inbromsning på de 10 minuter som vi kör runt där bak. Jag lyckades aldrig växla upp till en högre växel än tvåan, och det var mest för att det inte skulle vara så hackigt. Jag hade lätt kunnat klarat testet på ettan, på 30 meter så hinns inte så mycket gas med helt enkelt.

Gratulerar! Du är nu en lycklig ägare av ditt alldeles egna körkort. 40 kronor fattigare för teoritestet samt 200 kronor fattigare för uppkörningen. Överkomligt? Alla som känner mig väl vet antagligen vad den generelle kompisen, våghalsig som rädd, tycker om min bilkörning hemma i Sverige och jag var antagligen bland de personer som var längst ifrån att kugga den dagen. Inte konstigt att den goda kanadensaren muttra något om att "Vi ger ut körkort som godis i det här landet"