Vad som inte går att göra i Miami är inte värt att göra!
Handboll är en sport som utövas av ett ganska ringa antal människor på den här planeten. Sporten utövas framförallt i Europa, och kallas även Europeisk Handball på engelska. Även i Europa har sporten blandad framgång, ytterst få spelar handboll i till exempel länder som England och Finnland. I USA finns det 7 lag med cirka 10-15 personer i varje.
I Miami är det framförallt fyra sporter som regerar. Först och främst har vi basket, där Miami har ett av de absolut bästa lagen. Därefter har vi ishockey, där Miami förnärvarande ligger på sträcket för slutspel och naturligtvis de i USA extremt små sporterna baseball och sist, men definitivt inte minst, amerikansk fotboll. Basketlaget har naturligtvis sin stora fina arena mitt i stan, gladligen sponsrad av American Airlines (Arena), som fylls titt som tätt och korkar igen stans fina 5-filiga vägar till bredden.
Frankrike är ett, speciellt på senare tid, oerhört framgångsrikt handbollsland. Regerande världsmästarna har huserat i toppen i flera år och franska klubblag slår titt som tätt ut våra svenska tappra soldater från alla de internationella turneringarna. Dessutom är landet ett av få land som har en proffesionell liga.
Vad man inte förväntar sig en fredag efter jobbet, på väg hem i värmen, är att man tar sig en sväng in och kollar läget på den där arenan som så många besöker hela tiden, och får se de fyra bästa franska klubblagen göra upp om titeln för säsongen 2008/2009. Jag tvivlar på att det funnits så fina sittplatser på någon klubbmatch i den franska ligan på de senaste tjugo åren. Nog allt fick man trängas med ungefär 200 andra tappra fransmän, framförallt släktningar till spelarna, men ett som är säkert var att det inte spelade någon roll om man köpte den dyrare biljetten eller inte. När man gladligen får order om att inte bry sig om sin biljett, utan sätta sig var man ville, så var det inga större problem att finna njutning av den högkvalitativa handbollen.
Själv valde jag att sätta mig på femte raden, så gott som i mitten, med benen skönt utsträckta på den tomma stolen, och raden, nedanför. Det var en härlig njutning med antagligen fler kameror och funktionärer än publik, och troligtvis var jag en av extremt få Miamibor.
En tråkig sidnot är dock att personerna i kassan hade så dålig koll på läget när jag köpte biljetter att jag missade finalen (som enligt kassan var bronsmatchen) och istället fick se en Allstar-match med toppskiktet från franska ligan. Men vem bryr sig om ett par lattjande stela handbollspelare? Och trots allt så fick jag ju se en oerhört rafflande semi-final!
PS. Lycka till Mac i ditt svenska kära slutspel, om inte annat kanske jag får sig dig snart i Miami!
I Miami är det framförallt fyra sporter som regerar. Först och främst har vi basket, där Miami har ett av de absolut bästa lagen. Därefter har vi ishockey, där Miami förnärvarande ligger på sträcket för slutspel och naturligtvis de i USA extremt små sporterna baseball och sist, men definitivt inte minst, amerikansk fotboll. Basketlaget har naturligtvis sin stora fina arena mitt i stan, gladligen sponsrad av American Airlines (Arena), som fylls titt som tätt och korkar igen stans fina 5-filiga vägar till bredden.
Frankrike är ett, speciellt på senare tid, oerhört framgångsrikt handbollsland. Regerande världsmästarna har huserat i toppen i flera år och franska klubblag slår titt som tätt ut våra svenska tappra soldater från alla de internationella turneringarna. Dessutom är landet ett av få land som har en proffesionell liga.
Vad man inte förväntar sig en fredag efter jobbet, på väg hem i värmen, är att man tar sig en sväng in och kollar läget på den där arenan som så många besöker hela tiden, och får se de fyra bästa franska klubblagen göra upp om titeln för säsongen 2008/2009. Jag tvivlar på att det funnits så fina sittplatser på någon klubbmatch i den franska ligan på de senaste tjugo åren. Nog allt fick man trängas med ungefär 200 andra tappra fransmän, framförallt släktningar till spelarna, men ett som är säkert var att det inte spelade någon roll om man köpte den dyrare biljetten eller inte. När man gladligen får order om att inte bry sig om sin biljett, utan sätta sig var man ville, så var det inga större problem att finna njutning av den högkvalitativa handbollen.
Själv valde jag att sätta mig på femte raden, så gott som i mitten, med benen skönt utsträckta på den tomma stolen, och raden, nedanför. Det var en härlig njutning med antagligen fler kameror och funktionärer än publik, och troligtvis var jag en av extremt få Miamibor.
En tråkig sidnot är dock att personerna i kassan hade så dålig koll på läget när jag köpte biljetter att jag missade finalen (som enligt kassan var bronsmatchen) och istället fick se en Allstar-match med toppskiktet från franska ligan. Men vem bryr sig om ett par lattjande stela handbollspelare? Och trots allt så fick jag ju se en oerhört rafflande semi-final!
PS. Lycka till Mac i ditt svenska kära slutspel, om inte annat kanske jag får sig dig snart i Miami!
Kommentarer
Trackback
