Som hemma fast annorlunda

Min käre far fyller år idag och som prexsent i år fick han ett e-mail. E-mailet består framförallt av en historia från helgen som jag kopierat in nedan och som jag hoppas ska ge er mycket nöje! Om inte annat så kan jag locka med att bilden är tagen när jag har det där fula smilet är från ett fängelse här i Miami...





Som vanligt så finns det ingenting att ge mannen som (i alla fall så vitt jag vet) har allt han vill ha. Att jag dessutom befinner mig här på andra sidan planeten (nästan i alla fall) gör ju inte saken lättare...

Så istället får du höra en av de kanske mest oväntade historierna härifrån! Som mamma kanske nämnde efter att jag pratade med henne på Skype nu i helgen så fick jag ett oväntat telefonsamtal i lördags. Alla telefonsamtal är väl i och för sig mer eller mindre oväntade här eftersom min bekantskapskrets är ganska begränsad jämfört med i Göteborg, speciellt en lördagkväll klockan 12.

Goci, en snubbe som jag tränat handboll med de tre senaste veckorna, var det som ringde. Han bor på andra sidan South Beach och jag numera skjutsa honom hem eftersom det ändå är på vägen. Min macedonska vän hade stött på problem, kan man lugnt säga. Hans flickvän, ryss med libanesiskt namn (och du vet ju vad amerikanarna tycker om libanon eller mellanöstern generellt för den delen), hade åkt in i finkan. Finkan är inget ställe som man vill vara på här, så Goci hade tänkt betala borgen för henne. Dessutom behövde det gå fort, för då skulle det enligt hennes advokat vara större chans att det inte slutade illa. Problemet för Goci var naturligtvis att han inte hade dom pengarna tillgängligt. Hans polare som var med när han kom och snackade med mig utanför min dörr, hade redan tagit ut pengar för att täcka hans flickvän som också åkt in. Och eftersom det naturligtvis finns ett maxbelopp på hur mycket man får ta per dag så kunde han inte ta ut åt Goci. Efter mycket lång betänketid så sa jag till slut ja och erbjöd mig att låna Goci borgensumman, 500 dollar, efter att ha fått se papprena på att hon verkligen satt i fängelset samt att jag kunde hänga med när dom skulle åka och betala.

Så, hur skulle det nu med mina 500 dollar som jag lånat ut, kanske lite naivt, till en människa som jag totalt i mitt liv sett max 10 timmar av och som jag definitivt långt ifrån direkt kände...

Som du ser på bilden, som är tagen från igårkväll (Söndag kväll) så ser jag ganska glad ut. Bilden är tagen från ett av Miamis kvinnofängelser. Efter att Goci jobbat klart igår så ringde han mig och frågade ifall vi kunde åka och hälsa på hans flickvän, som han inte hade pratat med sen hon åkte in. Det var väl okej tänkte jag, naturligtvis behövde han snacka med henne för och höra exakt vad som hade hänt. Trots allt hade han bara fått ett samtal från hennes advokat som var iväg på resa till Ryssland som sa att hon ringt och sagt att hon var i fängelset. Vi åkte dit, till ett av dedär kvarteren i Miami som man inte ska gå ensam som svensk, stor och stark vit man ens på dagtid.

Fängelsena i USA är verkligen fängelsen, Nu har jag i och för sig, och som tur är, inte sett insidan, men vad jag fick höra efter att först ha väntat en timma på att han fick snacka med henne i ett sånt där klassiskt bås och sedan väntat ytterligare en halvtimma på att han skulle snacka klart, var att andra kvinnor hade hotat henne, försökt slå henne, etcetera. Hon hade även gråtit när hon snackat med Goci. Efter drog vi tillbaka till South Beach, och Goci tyckte att vi skulle dra och käka. Så vi drog till ett sushiställe och han bjöd mig på vad jag än ville ha. Därefter fick jag tillbaka mina pengar, som jag varit ganska hård med att jag ville få tillbaka. Det var trots allt väldigt nära att jag inte lånade ut pengarna och vem kan klandra mig, jag kände ju honom inte, knappt snackat med honom ens! Sen så körde jag honom hem och hängde med honom till hans lägenhet som han delar med ett par andra snubbar. En av hans rumskamrater var hemma och hade snart en hel radda med gäster hemma som skulle ut och festa. Efter ett glas vodka utblandat med något annat okänt ur ett champangeglas och nån timmas TV-tittande så tackade jag för mig och sa god natt. Klockan var 12 och det var definitivt dags att gå och lägga sig. Jag hade ju jobb att gå till på morgonen.

Tro det eller ej så börjar min tid i Miami rinna ut. Efter cirka 36 veckor av konstant jobbande med undantaget för fyra lediga dagar, obetalda förståss, så ska jag snart ge mig iväg på slutetappen på det här äventyret. Även ifall det är lätt att fokusera på att jag har bott på en annan kontinent i helt annan miljö än den svenska, så åkte jag trots allt hit främst för att skaffa mig jobberfarenhet...

Att jobba på ett av de största företagen i världen kan vara väldigt lärorikt. För min egna del så har jag nog inte direkt lärt mig något på det sättet som jag kanske från början trodde att skulle gå till. Naturligtvis har jag lärt mig mycket genom erfarenheten. Till exempel så har det varit extremt insiktsfullt att sitta i mitt lilla bås åtta timmar om dagen i över ett halvår. Eller att se än en gång att vad man ofta förväntar sig borde vara ett väloljat maskineri på ett större företag som trots allt går välidgt bra oftast är så byråkratiskt att man dagligen känner sig allmänt uppgiven över problematiken med att verkligen genomföra något.

Den största källan till kunskap och erfarenhet kommer nog dock från de dagliga luncherna. Inte bara får man höra det senaste skvallret om vem som sover mest på mötena, har fått sparken nyligen, eller vad för klantiga påhitt folket ute på båtarna nu har för sig, men också ovärderliga livserfarenheter från människor som tillhör den "högutbildade", övre klassen med många år bakom sig ute till sjöss i en mycket speciell livsstil. Sjömän och kvinnor har definitivt en livssyn som skiljer sig från många andra. En av de mest inbankade rekommendationerna jag fått är att definitivt inte gifta sig, eller för den delen skaffa barn, för tidigt.

Det är få på jobbet som inte har skilt sig minst en gång. En av de flitigaste lunchdeltagarna har hunnit med fyra stycken och tänker aldrig mer gifta sig. En råbarkad motorälskande äldre dam propsar envist med att de senaste åren sedan hon skiljde sig har varit de bästa i hennes liv. En annan verkar mest uppgiven över att hans son har varit tillsammans med sin flickvän för länge och inte lever livet medan han fortfarande är i tjugoårsåldern, ett och ett halvt år som sonen missat som singel är tydligen på tok för mycket. Jag undrar vad han tycker att hans dotter, jämnårig med mig, borde ha för livsstil...

Det är lätt att glömma vilket liv sjömän levde för inte allt för länge sedan. De jobbade extremt hårt, ett fåtal män på trång yta utan kontakt över huvudtaget med omvärlden långa perioder. De mottogs som hjältar när de gick i hamn och hade flickor, eller för att vara lite ärligare, framförallt prostituerade, i driver vart de än kom. Något för dom som är intresserade av Brasiliens hamnhak borde till exempel hålla sig till en och samma flicka. Försöker du dig på en ny kvällen efter så får du räkna med en kamp på liv och död. Om det fanns en fru där hemma så hade den garanterat en älskare vid sidan av och ens barn hade antagligen bättre relation med denna än med en själv, om det nu verkligen var ens egna barn.

En av de kanske mest intressanta personerna som verkligen exemplifierar det gamla sjölivet är Kaptenen. Kaptenen har antagligen hunnit med tillräckligt många flickor för att ett hundratal av oss andra dödliga och har länge varit av den bestämda åsikten att gifta sig inte är någonting för honom. Barn är definitivt inte med i bilden. Vad som gör Kaptenen intressant är dock inte hur många damer han lyckats fälla under åren, jag tror han slutade räkna för väldigt länge sedan, utan vad jag och många andra tror är hans bittra dilemma för tillfället.

Kaptenen har naturligtvis sina år på nacken och har nu skaffat sig en flickvän som jag tror är den som han bestämt sig för. Det pratas mycket om att dom snart, av praktiska och framförallt invandrartekniska skäl, kommer att gifta sig. Men, Kaptenen hade högst troligtvis levt sitt gamla lösaktiga liv om han kunnat hela livet. Jag och många med mig tror till och med att han fortfarande gör det, och med vilken elegans han gör det! Problemet för Kaptenen är att han, i mitt tycke, är en mycket vis och erfaren man. Han börjar rädslas över att leva ensam och har därför nöjt sig med vad han kunnat hitta på äldre dar. Det tragiska är att det inte verkar som att han är bekväm med sin flickvän, vilket är konstigt med tanke på vilket urval han borde kunna (och fortfarande) lyckas med.

En annan kommentar av den kanske mest, utåt sett, svinige mannen i lunchkretsarna är från den glade holländaren, gift för andra gången och med inom kort ett par små småttingar där hemma. Holländaren visar verkligen vad Holland kan när det gäller prostitution och lösaktigt liv, det är nog mer flyt än något annat att han inte har dragit på sig någon kronisk och dödlig sjukdom vid det här laget. Hooters verkar vara ett av hans favoritställen och han gör det inte hemligt att han hade kunnat daska i princip alla yngre kvinnor som inte är överviktiga med amerikanska mått på röven både en och två gånger. Hollandaren medgav att det trots allt snack vid lunchbordet ändå är så att alla letar efter den "rätte".

Inte kunde man tro det från vår käre holländare, med sin oranga klocka och ansvar för nybyggnationen för våra två kommande tio miljardersbåtar...

Miami är en av de städer som utvecklats allra mest de senaste decennierna. Min far var på genomresa för ganska exakt 40 år sedan och då var Miami mest ett par enstaka hus och definitivt inga skyskrapor. Nu är Miami kanske en av de mesta kända amerikanska städerna, i området bor det cirka fem miljoner invånare och skypskraporna fajtas hårt i Down Town för att synas mest.

Något att tänka på innan man åker till Miami som är bra att komma ihåg är att det är stor skillnad på kulturen här gentemot resten av USA. Jag vågar till och med påstå att Miami är en av de mest internationella städerna i världen. Det är ytterst få personer som bor i Miami som har en gedigen bakgrund i området, mycket beroende på närheten till Kuba och alla människor som de senaste åren flytt hit. De flesta som bor här har flyttat hit för inte jättelänge sedan och det finns alla möjliga minoriteter i staden. Bland annat kan jag nämna fransmän som en av de större grupperna, naturligtvis en hel del amerikaner, men framförallt en gedigen representation från så gott som alla syd- och centralamerikanska länder. Kuba är troligtvis den dominerande folkgruppen och det finns troligtvis mer personer som inte pratar engelska än som pratar spanska.

Den naturliga konsekvensen av en stor omsättning på människor i kombination med en extremt ung storstad är att det i stor grad saknas en stark, lokal gemenskap byggd på geografi och historia. Det finns ytterst få oskrivna lagar och den ända jag kan säga att jag tagit till mig är att blir du lurad, vilket du förr eller senare kommer att bli, så kan man bara gratulera den som blåste dig. Detta i sin tur leder till en stor försiktighet av tillit, även efter några års vänskap så har man svårt att verkligen lita på någon.

De flesta som bott här ett längre tag bor här inte längre. De har flyttat upp norrut till någon av de lite mindre kända, men väl så stora orterna längs med kusten. Lägg där till att Miami länge ansetts som homosexuellas mecka förutom Key West, en mindre ort några timmar söderut med bil och att Miami är en av de absolut största musik- och estetstäderna samt porten söderut till karibien, knark och flyktingar.

Sammanfattningsvis så är alltså Miami ett ställe där civilkuraget är lågt, festandet pågår dygnet runt vare sig du vill eller inte och brudarna som kommer hit är ofta mycket utsida, lite insida och bara ute efter en sak. Det vill säga; Bajjen, bärs o rakade brudar!

Miami har den senaste månaden haft stormsäsong vilket kan innebära allt från orkaner i storlek med Katrina och dess förödelse i New Orleans där tusentals människor dog och en stad större en Stockholm totalförstördes till att det regnar lite mer än vanligt på eftermiddagarna. I år så har det varit ett extremt lugnt år i Miami, vilket har inneburit lite mera regn än vanligt, det vill säga mindre en torr svensk höst.

Det har minst sagt varit stormigt kring mig den senaste tiden. Efter en hektisk sommar var planen att ligga lågt ett tag, njuta av att vara bosatt i den floridianska solen och spara pengar till sämre tider. Men...

Min dator brakade ihop för ungefär en månad sedan. Som ni alla vet så driver jag tillsammans med min gode vän Kristoffer en webbyrå och livet utan dator är inte direkt roligt, varken för mig eller för våra stackars kunder. Eller för den skullen ni som försöker följa mitt extremt sporadiska bloggande.

Som ni alla vet så är det alltid helt lugnt och stilla i mitten av en storms öga. Så jag lånade mig en bok för att kompensera att jag inte hade några serier att titta på från datorn. Varför inte se situationen positivt och avnjuta några mycket avslappnande dagar på stranden med en god bok och min nya surfingbräda istället?

Men så börjar man röra sig mot kanten på stormens öga och hamnar där det blåser som mest. Min bil pajjade. Det var väl i och för sig kanske inte så oväntat men man kan ju tycka att tre gånger på 2 veckor är lite att ta i överkant, speciellt med tanke på pengarna som jag hunnit bränna på reparationer de två veckorna. Numera har jag brännt mer pengar på problem som jag haft med bilen än vad den kostade mig från början och då står den fortfarande utanför min lilla lya och går inte att starta.

Numera är jag halvvägs ute ur stormen. Det blåser på ganska bra men förhoppningsvis så är stormen inte jättestor. Jag har skaffat mig en sprillans ny dator och hunnit lugna våra kunderna med en hel del arbete i helgen. Tyvärr blev det inte så mycket gjort då jag naturligtvis stötte på en del problem med den nya datorn, men som sagt, halvvägs ute.

Som med allt här i livet så lär man sig av misstagen. Problem bygger oftast på större eller mindre misstag. Till exempel kan jag så här i efterhand tycka att det var ett ganska klantigt bilköp jag gjorde, inte trodde jag att jag skulle bli "blåst" av en finsk blondin? Även ifall hon antagligen inte var medveten om i hur kass skick bilen var. Det kanske hade varit bättre och investera i en lite nyare bil och slippa reparera den stup i kvarten? Det kanske hade varit klokt om jag lagt lite mer krut på att lära känna min bil bättre, kunna sköta om den lite? Det kanske hade varit smart och kolla runt vad det fanns för olika verkstäder där jag hade kunnat lämna in bilen så jag slipper undra hur mycket dom blåser mig på varje gång jag är där? Det kanske hade varit klokare och köpa ny dator lite tidigare innan den gamla pajjat, så att allting slipper bli så akut? Då hade jag kanske till och med sluppit allt strul med betalning för den också? Jag kanske borde ha haft en större buffert för utgifter så att jag slipper oroa mig för om jag har råd att köpa någon mat de kommande veckorna? Fast o andra sidan har jag ju ingen bil att åka och köpa någon mat med ändå förståss...

Sedan ska man ju heller inte glömma de sedvanliga, löpande jobbproblemen, att mitt visum nästan höll på att försvinna ett par gånger och allt annat smått och gott.

Jag får väl helt enkelt inte glömma att det är den mest stormerfarne sjömannen som klarar sig bäst.