God Jul
Efter att ha upplevt fyra somrar efter varandra så har det nu tydligen blivit jul... åtminstone om man får tro kalendern.
För mig så kommer jul att vara något helt annat än vad jag brukar uppleva. Det betyder att det kommer vara knöligare att få plats på skeppen eftersom allt är fullbokat, mindre support och hjälp från kontoret eftersom alla har ledigt, svårare att boka möten eftersom alla är så upptagna och en social press att jag förutom mitt dagliga jobb måste hinna med och fira på något sätt. Vem vill trots allt säga att julafton, juldagen och annandag jul bestod av 8-10 timmars jobb och det sedvanliga gympasset?
Som ickereligiös utan familj på samma kontinent och utan några vänner inom räckhåll så kan man fråga sig vad jul är bra till egentligen?
För att se det positiva så drar företaget in mer pengar än vanligt och högsäsongen har precis startat. Dessutom så blir det nog inte svårt att slå mina förväntningar på årets jul.
Tur att jag inte är svårroad.
Ensam igen
Det senaste året har jag rört mig runt i områden fullpackade med människor. Jag har bott på en turistort där det är så mycket människor på gatorna dygnet runt att man trots alla hor- och drogförsäljare kan känna sig helt säker. Jag har arbetat på ett kontor med tusentals människor i rörelse och gått runt på gatorna i USA’s femte största stad. Trots det så har jag verkligen fått uppleva vad som menas med att man kan vara ensam i skogen, men att det inte finns någon större ensamhetskänsla än mitt bland alla människor.
Efter att ha påbörjat min rundresa i karibien och de två första kryssningarna tillsammans med en kollega så är jag nu själv på fartyg nummer tre. Infösad på världens näst största kryssningsfartyg med fem tusen andra människor, utan att tidigare ha sett någon utav dom ens på bild förut, så är det svårta att inte hamna i en liten bubbla.
Kontakt med gäster är som att göra självmål. Även ifall chansen är liten att något skulle hända så tvekar inte amerikanarna att stämma skiten av en/företaget ifall något skulle hända.
Av de som arbetar här är jag en outsider och på gränsen till att behöva behandlas som en gäst. Bygga upp ett kontaktnät på några dagar för att sedan åka vidare till nästa skepp känns i princip som bortkastad tid.
Gå upp, ta en dusch, ta en sväng om frukostbuffén, ner till kontoret, ”God morgon herr AC-ingenjör”, ”Hur står det till herr El-ingenjör?”, ”När passar det för vårat nästa möte kapten?”. Sitta och stirra in i en datorskärm i några timmar. Upp till lunchbuffén, några timmar framför datorskärmen och sedan iväg till gymmet. Lyfta vikter, låta gästerna gå före till maskinerna. Desto mindre jag pratar med dom, desto bättre. Snabbdusch och iväg till middagsbuffén. Checka några e-mail och sedan sova.
Livet är enkelt ombord. Men ibland på rullbandet på gymmet kan jag inte låta bli att stanna upp i mina tankar. Utanför rutan sprider sig den ljusblå mexikanska golfen ut längre än vad jag kan se. Musiken pumpar in i öronen och nu finns bara musiken, havet och mina känslor.
Slutspurt!
Just nu ligger jag i min tvåpersonskabin någonstans i den Mexikanska golfen mellan Belize och den mexikanska aztekön Cozumel. Japp, ni hörde rätt! Som kontorsanställd slipper jag oftast dela, min fem kvadratmeter stora kabin (toalett inräknat). Eftersom jag slipper dela så kan jag till exempel sitta och skita på toan samtidigt som jag borstar tänderna, ser på de tre dagliga avsnitten av serien "How I met your mother" som går på repeat dygnet runt och ta en dusch! O andra sidan så är frukostbuffén inte alls särskillt tokig, eller alla de restauranger som ingår i kryssningen.
Idag tog vi ett par öl efter lunch på ett mexarställe med utsikt över den blå oceanen på Cozumel, ön, som vi precis lämnat. Men kryssningslivet är trots allt jobb för min del. Nu slipper jag som tur är arbeta 13 timmar om dagen, sju dagar i veckan, som de flesta andra. Dessutom får dom flesta inte utnyttja gästområdena, så länge det inte är i jobbsyften, till skillnad från kontorsnissar som mig som får utnyttja både gym, bastubad, casino, restauranger och andra nöjjen ombord så länge jag inte tar plats från gästerna.
Nu är det dags att vaggas till sömn av vågornas ljuva gungningar!
Happy Holidays!
Det är lätt att glömma att detta land, som man så ofta förknippar med islamförakt, världspolis, krig, mörkhyade slavar, översittarmakt, hierarki och extremt stora klassklyftor, kanske har den största bredden av människor och tagit emot flest invandrare av alla västländer. Kineser med sitt China Town, den gamla italienska maffian, den ständiga striden av mexare som försöker ta sig över gränsen till Kalifornien, det kubanska Miami, den mörkhydominerade basketen, de "skandinaviska" staterna i norr, judarna i företagslednigarna, den täta relationen, både på gott och ont, med Mellanöstern. Inte är det konstigt att det uppstår spänningar, men under Thanksgiving så är det paus och istället för att lägga fokus på all ilska och frustration så lägger man fullt fokus på att vara tacksam. Tacksam för de möjligheter som man givits i det nya landet, tacksam för att kunna spela handboll med lika många olika nationaliteter som det finns spelare eller tacksam för att man har nära och kära att fira med.
Det kan bli lite för utspritt med jul den 24e, jul den 7e för de ortodoxa, hanuka för judar, islamska högtiger och kinesiskt nyår. Då är det bra att man kan ha en gemensam dag där alla kan fira.
Själv var jag tacksam under förra helgens festligheter för möjligheten att kunna ladda hem serier och kunna ta det lugnt under ett par dagars ledighet!
