Da Gangsta land
Som ett litet knarktips så kan jag rekommendera sjöfartsbusinessen starkt! Ute till havs finns inga lagar att följa och blir man ertappad så blir man i och för sig antagligen av med sitt jobb, men å andra sidan så blir man inte mer än hemskickad, ungefär som när man var på läger när man var liten!
Miami har ett starkt romantiserat rykte om att vara en riktig gangsta-stad. Genom åren har Miami varit ett tillhålle för diverse maffia och varit en central punkt för framförallt drogimport av den illegala sorten, vilket naturligtvis beror på det gynnsamma geografiska läget och den stora nordamerikansk marknaden. Några intressanta fakta om det hela är att USA är den största konsumenten av alla de största drogerna vi har här i världen, kokain, marijuana, heroin etcetera, inte konstigt att det i princip är omöjligt och vara droghund i landet, 90% av alla amerikanska sedlar har markanta spår av kokain. Den absolut största källan är söderifrån, framförallt centralamerika, med Mexico och länderna i Bahamas i spetsen, men även ett fåtal välbekanta länder i Sydamerika, däribland kola-Kolombia.
Detta gör naturligtvis Miami till en ypperlig plats för stora ligor att agera. Läget är i princip oslagbart då det är närmare till till exempel Kuba än vad det är till nästa stat. Under många år plågade detta Miami med den högsta andelen mord, speciellt av dom som var utförda av skjutvapen.
Naturligtvis är det mycket action kvar här i Miami, även ifall staden ur ett amerikanskt perspektiv numera är en av de mer stabila. Ena dagen hör man om en snubbe som blev jagad av polisen av någon mindre allvarlig förklaring, lyckades byta bil tre gånger och blev till slut skjuten mitt i bröstet utan större tvekan. Andra dagen hör man om någon snubbe som gått lös på en födelsedagsfest med en Kalaschnikov och lyckats med bragden att ta kål på nån och skadeskjuta en helt gäng. Allt detta bara ett par gator bort från min kära bostad.
Ett av de allra mest förvånande sakerna jag fick höra när jag först kom hit var att det fanns en massa områden där man inte skulle vistas. Detta är kanske inte så förvånande i sig, men lägg till att folk inte bara är rädda att gå på gatorna, utan även för att vara på genomresa med sin bil. En kollega blev till och med påtagligt förnärmad under en resa i ett av dessa områden, som jag frågot ifall jag kunde få skjuts till för att kunna hämta ut en biljett från en affär.
Jag bor i den stadsdel som enligt polisen är den där det sker mest brott. Och visst, marijuana, hasch, kokain, heroin och säkerligen de allra flesta tabletter du kan tänka på, är ju trots allt lättare och går smidigare att köpa än att hitta en okej elektronikaffär. En av mina grannar som en gång lånade min telefon kan definitivt fixa vad jag än vill ha. Men han är ingen person som man vill glömma och betala till, hans kniv blänkte fin senaste vi bekantade oss.
Hur kommer det sig då att jag har kunnat lämna bilen på gatan utan att låsa ena dörren 5 dagar utan att någon rör den? Hur kommer det sig då att jag inte blivid nedslagen än, trots både en och annan bilresa i områdena där man inte vill få soppatorsk (vilket jag naturligtvis lyckades med förra veckan). Jag som blänker en halvmil av min hudfärg och ett så lätt byte!
Njea, rädslan och fördomarna är stora bland den ynka tiondelen vita, icke latinos, som bor i staden. Antagligen även hos alla de andra likaså, för att inte tala om alla som inte bor här. Efter att ha fått se en bild av Miami genom CSI, några av de mest kända deckar-romanerna och flera mycket välkända gangsterfilmer så är det väl förståeligt förståss. Men kanske, kanske kan man faktiskt bo här i mer än några månader utan att bli rånad, våltagen och pistolmördad, fast det är väl ett önsketänkande förståss...
Miami har ett starkt romantiserat rykte om att vara en riktig gangsta-stad. Genom åren har Miami varit ett tillhålle för diverse maffia och varit en central punkt för framförallt drogimport av den illegala sorten, vilket naturligtvis beror på det gynnsamma geografiska läget och den stora nordamerikansk marknaden. Några intressanta fakta om det hela är att USA är den största konsumenten av alla de största drogerna vi har här i världen, kokain, marijuana, heroin etcetera, inte konstigt att det i princip är omöjligt och vara droghund i landet, 90% av alla amerikanska sedlar har markanta spår av kokain. Den absolut största källan är söderifrån, framförallt centralamerika, med Mexico och länderna i Bahamas i spetsen, men även ett fåtal välbekanta länder i Sydamerika, däribland kola-Kolombia.
Detta gör naturligtvis Miami till en ypperlig plats för stora ligor att agera. Läget är i princip oslagbart då det är närmare till till exempel Kuba än vad det är till nästa stat. Under många år plågade detta Miami med den högsta andelen mord, speciellt av dom som var utförda av skjutvapen.
Naturligtvis är det mycket action kvar här i Miami, även ifall staden ur ett amerikanskt perspektiv numera är en av de mer stabila. Ena dagen hör man om en snubbe som blev jagad av polisen av någon mindre allvarlig förklaring, lyckades byta bil tre gånger och blev till slut skjuten mitt i bröstet utan större tvekan. Andra dagen hör man om någon snubbe som gått lös på en födelsedagsfest med en Kalaschnikov och lyckats med bragden att ta kål på nån och skadeskjuta en helt gäng. Allt detta bara ett par gator bort från min kära bostad.
Ett av de allra mest förvånande sakerna jag fick höra när jag först kom hit var att det fanns en massa områden där man inte skulle vistas. Detta är kanske inte så förvånande i sig, men lägg till att folk inte bara är rädda att gå på gatorna, utan även för att vara på genomresa med sin bil. En kollega blev till och med påtagligt förnärmad under en resa i ett av dessa områden, som jag frågot ifall jag kunde få skjuts till för att kunna hämta ut en biljett från en affär.
Jag bor i den stadsdel som enligt polisen är den där det sker mest brott. Och visst, marijuana, hasch, kokain, heroin och säkerligen de allra flesta tabletter du kan tänka på, är ju trots allt lättare och går smidigare att köpa än att hitta en okej elektronikaffär. En av mina grannar som en gång lånade min telefon kan definitivt fixa vad jag än vill ha. Men han är ingen person som man vill glömma och betala till, hans kniv blänkte fin senaste vi bekantade oss.
Hur kommer det sig då att jag har kunnat lämna bilen på gatan utan att låsa ena dörren 5 dagar utan att någon rör den? Hur kommer det sig då att jag inte blivid nedslagen än, trots både en och annan bilresa i områdena där man inte vill få soppatorsk (vilket jag naturligtvis lyckades med förra veckan). Jag som blänker en halvmil av min hudfärg och ett så lätt byte!
Njea, rädslan och fördomarna är stora bland den ynka tiondelen vita, icke latinos, som bor i staden. Antagligen även hos alla de andra likaså, för att inte tala om alla som inte bor här. Efter att ha fått se en bild av Miami genom CSI, några av de mest kända deckar-romanerna och flera mycket välkända gangsterfilmer så är det väl förståeligt förståss. Men kanske, kanske kan man faktiskt bo här i mer än några månader utan att bli rånad, våltagen och pistolmördad, fast det är väl ett önsketänkande förståss...
Äntligen vinter!
Årstiderna i Miami är inte riktigt som man är van vid hemma i Sverige. När jag först kom hit för ungefär 8 månader sedan så började våren allt mer och mer övergå till sommar. Från att vara ett behagligt t-shirt och shorts -väder, till att bli ett olidligt plaskande under armarna så fort man sticker näsan utanför dörren.
Jag har gång på gång fått känna på värmen och jag förstår numera varför alla fasar när sommaren kommer. Vanligtvis så är min svagaste tid på dygnet på morgonen när jag är påväg till jobbet. Iförd den sedvanliga jobbutstyrseln, kostymbrallor och instoppad skjorta, blir jag ett lätt byte för den stekande solen.
Vanligtvis under den ungefär sex månader långa sommaren så går jag spikrakt till bilen, parkerad på gatan utanför, och slår på ACn direkt på max, därför blir det extra tråkigt när bilen inte startar. Ett bra exempel är när mina föräldrar var på besök och bodde på ett hotell 3 gator upp. Jag skulle köra hämta upp dom innan jobbet när batteriet hade dött. Efter några tappra försök så gav jag upp och tog mig en promenad till deras hotell eftersom jag visste att dom stod och väntade.
Det var något jag skulle ångra! Nyduschad och parfymerad, iklädd en nystruken skjorta insåg jag efter halva vägen att jag lika gärna hade kunnat tagit gårdagens skortja och skitit i och duschat. Väl framme så försökte jag kyla av mig i hotellobbyn, som likt alla andra publika byggnader har ACn på förkylningsnivå, så insåg jag att det inte tjänade mycket till eftersom jag ändå var tvungen och gå tillbaka. Varför kunde jag inte ringt istället? Utlandstaxa i och för sig men detta lidande var det knappast värt!
På jobbet brukar vi ibland skämta om att vi går ut och värmer oss på lunch, men man får se upp för att ta för lång lunch! 1 timme är max, annars kan det bli en lång och pinsam vandring genom huset, upp en våning innan man är skyddad bakom väggarna på sitt lilla bås. Jag brukar va ganska duktig på undvika den situationen men å andra sidan så finns det dom dagar när man måste ta bussen.
Den sista biten till jobbet, över en bro, kan man behöva gå om man har missat den sista jobb-bussen, som slutar gå klockan 9. Har bilen pajjat och man har behövt se till att den forslats iväg till verkstad så är det inte jättetroligt att man hinner med bussen. Har man mindre tur, vilket är allt för ofta här borta, så är den första bussen sen och då är det heller inte mycket annat man kan göra än att gå dom svettiga 200-300 metrarna över bron.
På tal om bussar, så är dom definitivt en historia för sig. När vi pratar sena bussar, så pratar vi inte 5 minuter, utan snarare 25. Förresten så är det lite svårt att avgöra, det finns inga exakta tider när bussen går. På tidtabellen står bara ett par stycken hållplatser med och utifrån dom får man höfta när man behöver gå till sin egen. Som ni förstår så kan det bli lite komplicerat när man måste tajma ett byte med en annan buss, man vet varken när man kommer fram eller när den andra går. Dessutom, är det som vanligt tjock trafik så kan du glömma att tajma den bussen du hade tänkt från början.
Trots allt ska man väl vara glad att man bor i Miami, vi har ju trots allt en kollektivtrafik som är en av de bättre i USA. Dessutom så är bensin och bilar billiga. Ekovettet åker ut och pengarna åker ner i plånboken! Aja, som tur är så har dom börjat med en eko-premie om man byter ut sin bil mot en som är mer bensinsnål, det vill säga drar under 1,5 liter milen.
Nu har vintern börjat komma tillbaka, man kan till och med ta på sig en långärmad tröjja när man går ut emellanåt! Staden fylls med vinterboende och stranden är mer behaglig än någonsin, speciellt eftersom det antagligen inte kommer att regna något mer i år, eller de tre första månaderna nästa år heller för den delen! Jag måste nog ändå medge att jag saknar årstiderna dock, efter 6 månaders extremsommar och nu 6 kommande månader högsommar så börjar man ju undra om snö bara finns i fantasin...
Jag har gång på gång fått känna på värmen och jag förstår numera varför alla fasar när sommaren kommer. Vanligtvis så är min svagaste tid på dygnet på morgonen när jag är påväg till jobbet. Iförd den sedvanliga jobbutstyrseln, kostymbrallor och instoppad skjorta, blir jag ett lätt byte för den stekande solen.
Vanligtvis under den ungefär sex månader långa sommaren så går jag spikrakt till bilen, parkerad på gatan utanför, och slår på ACn direkt på max, därför blir det extra tråkigt när bilen inte startar. Ett bra exempel är när mina föräldrar var på besök och bodde på ett hotell 3 gator upp. Jag skulle köra hämta upp dom innan jobbet när batteriet hade dött. Efter några tappra försök så gav jag upp och tog mig en promenad till deras hotell eftersom jag visste att dom stod och väntade.
Det var något jag skulle ångra! Nyduschad och parfymerad, iklädd en nystruken skjorta insåg jag efter halva vägen att jag lika gärna hade kunnat tagit gårdagens skortja och skitit i och duschat. Väl framme så försökte jag kyla av mig i hotellobbyn, som likt alla andra publika byggnader har ACn på förkylningsnivå, så insåg jag att det inte tjänade mycket till eftersom jag ändå var tvungen och gå tillbaka. Varför kunde jag inte ringt istället? Utlandstaxa i och för sig men detta lidande var det knappast värt!
På jobbet brukar vi ibland skämta om att vi går ut och värmer oss på lunch, men man får se upp för att ta för lång lunch! 1 timme är max, annars kan det bli en lång och pinsam vandring genom huset, upp en våning innan man är skyddad bakom väggarna på sitt lilla bås. Jag brukar va ganska duktig på undvika den situationen men å andra sidan så finns det dom dagar när man måste ta bussen.
Den sista biten till jobbet, över en bro, kan man behöva gå om man har missat den sista jobb-bussen, som slutar gå klockan 9. Har bilen pajjat och man har behövt se till att den forslats iväg till verkstad så är det inte jättetroligt att man hinner med bussen. Har man mindre tur, vilket är allt för ofta här borta, så är den första bussen sen och då är det heller inte mycket annat man kan göra än att gå dom svettiga 200-300 metrarna över bron.
På tal om bussar, så är dom definitivt en historia för sig. När vi pratar sena bussar, så pratar vi inte 5 minuter, utan snarare 25. Förresten så är det lite svårt att avgöra, det finns inga exakta tider när bussen går. På tidtabellen står bara ett par stycken hållplatser med och utifrån dom får man höfta när man behöver gå till sin egen. Som ni förstår så kan det bli lite komplicerat när man måste tajma ett byte med en annan buss, man vet varken när man kommer fram eller när den andra går. Dessutom, är det som vanligt tjock trafik så kan du glömma att tajma den bussen du hade tänkt från början.
Trots allt ska man väl vara glad att man bor i Miami, vi har ju trots allt en kollektivtrafik som är en av de bättre i USA. Dessutom så är bensin och bilar billiga. Ekovettet åker ut och pengarna åker ner i plånboken! Aja, som tur är så har dom börjat med en eko-premie om man byter ut sin bil mot en som är mer bensinsnål, det vill säga drar under 1,5 liter milen.
Nu har vintern börjat komma tillbaka, man kan till och med ta på sig en långärmad tröjja när man går ut emellanåt! Staden fylls med vinterboende och stranden är mer behaglig än någonsin, speciellt eftersom det antagligen inte kommer att regna något mer i år, eller de tre första månaderna nästa år heller för den delen! Jag måste nog ändå medge att jag saknar årstiderna dock, efter 6 månaders extremsommar och nu 6 kommande månader högsommar så börjar man ju undra om snö bara finns i fantasin...
