Som hemma fast annorlunda

Jag hade föredragit en svensk titel men tyvärr så låter inte hundincidenten lika bra som The Dog Incident. Jag får väl komma undan med att citera en viss Jessica; "Låter inte allt bättre på engelska då eller?"

När man flyttar ut från boet där hemma och beger sig över halva jordklotet till en helt ny stad utan att känna en enda kotte så kan det vara ganska trevligt att lära känna sina grannar, vilket det för övrigt kan vara oavsett vart man flyttar. När jag första gången skulle gå ut till lokala tvätterian, nej, jag har ingen tvättmaskin, så trasade soppåsarna sönder för en granne precis utanför min dörr. Jag erbjöd den äldre kvinnan hjälp och gick in för att hämta några svenska ICA-påsar som jag hade eftersom påsarna som man får i butikerna här är inte mycket att hurra för, uppenbarligen. Hon tackade hemskt mycket för påsarna men när jag försökte hjälpa henna att plocka ihop skräpet igen så var jag uppenbarligen för vänlig.

Jag frågade vart jag kunde hitta den närmsta tvätterian men istället för att svara så erbjöd hon sig att tvätta för mig. Jag avböjde vänligt, då jag tyckte att jag inte ville utnyttja situationen, men när hon trugade så tackade jag tills sist ja. Vi gick till hennes lägenhet där hon visade mig sin tvättmaskin där hon lade i allt och började tvätta. Våran kommunikation var väl inte direkt den smidigaste, hon pratade nämligen inte engelska utan endast portugisiska, men till slut så förstod jag att jag kunde komma och hämta tvätten imorgon kväll.

Dagen därpå hämtade jag min tvätt och vi pratade en liten stund, kom inte fram till ett dugg förutom att hon sa att jag kunde komma och knacka på när som helst jag behövde tvätta. Även den här gången tyckte jag att hon var lite för vänlig och ville inte utnyttja situationen, jag behövde trots allt tvätta en gång i veckan.

Ett par veckor senare så träffade jag henne igen och frågade ifall jag inte behövde tvätta. Jag var precis på väg hem för att hämta tvätten och gå till tvätterian så jag beslöt mig för att bespara mig de 12$ det kostade att tvätta (om man inte ville stå och passa maskinen) och låta henne göra det. Vi bestämde att jag skulle komma och hämta tvätten på lördagen därpå.

På lördag kväll mötte jag henne i vår korridor tillsammans med en yngre kille. Guarano, som killen hette, hade långt risigt hår i en blandning av mörkgrått och svart, generellt ganska grådassiga kläder och såg allmänt ganska dassig ut. Jag hälsade vänligt och undrade om min tvätt var klar. Inte riktigt, hon hade inte strukit mina skjortor än tolkade Guarano åt mig. Jag sa att det verkligen inte var något problem och fick till slut min påse med kläder, fint ihopvikta förutom skjortorna som var upphängda på galgar. Jag pratade en liten stund med Guarano och det visade sig att han bott här i lite mer än en år och kom från Västafrika, vilket inte alls syntes då han inte var mörkhyad men vilket skulle kunna vara en förklaring till dassigheten. Efter en stund så erbjöd sig kvinnan, som var från Brasilien, antagligen i 50-60 årsåldern, klädd i för små och tajta mjukisbrallor samt röd t-shirt så liten att hennes kraftiga mage stack ut under till, att bjuda mig på middag.

Hon bjöd mig och Guarano på kyckling och ris, men åt inget själv, utan gick istället runt och servade oss samt donade i köket. Vi satt i en tvåmannasoffa med ett litet soffbord framför oss och en bardisk/bänk som avskiljde köksdelen och vardagsrumsdelen av det lilla rummet bakom oss. Rummet var totalt på cirka 15 kvadratmeter men välfyllt med möbler, vår soffa, en till tvåmannasoffa, en säng samt en trächifonje som såg ut att vara väldigt gammalt, förutom köket då förståss. Runt vårat bord sprang kvinnans livliga hund. Guarano, som var mycket god vän med hunden, som inte alls var särskillt god vän med mig, förklarade att knepet var att mata hunden. Han gav hunden en liten kycklingbit samt ett större ben.

Det skulle han inte ha gjort. När kvinnan såg detta började hon skriva på portugisiska och en minst sagt livlig diskussion startade mellan de två. Jag förstod naturligtvis ingenting av vad de sa utan satt kvar i soffan i den lite kvävda stämningen som ersatte den tidigare gästvänliga atmosfären och fortsatte att äta upp min mat. Det kändes nästan som om jag skämdes medan jag satt där, tyst, medan de två sprang fram och tillbaka i lägenheten, oroliga och upphetsade över hunden. Det var minst sagt en knepig situation eftersom jag, av artighetsskäl, inte kunde gå därifrån. Dessutom så var det omöjligt och få en syl i vädret bland all portugisiska.

För att göra situationen lite mer underlig, så låg en äldre gubbe, till utseendet kuban eller sydamerikan, en eller ett par meter framför mig, bakom en dragspelsvägg och sov. Inte nog med att han inte vaknat medan vi, utan att med någon tanke på gubben, pratat i lite högre än normal samtalston för att lättare förstå varandra, men han vaknade inte heller av allt springande och de livliga diskussionerna efter det att hunden fått kycklingbenet.

Senare gick drog jag ut till en, till min stora förvåning, mycket dassig bar och tog en öl och spelade lite biljard med Guarano.

I måndags var det exakt en månad sedan jag först kom hit. För att fira detta månadsjubileum så beslutade sig vädergudarna här för att för första gången ge oss Miamibor lite regn.

Som ny på en arbetsplats så har man som regel inte särskillt mycket att prata om med sina kollegor. Man har helt enkelt inte hunnit bygga upp en tillräckligt tät relation med någon så att man kan fråga kring deras privatliv samt heller inte hunnit komma in i jobbet så att man kan prata om den senaste händelsen. För att inte verka alldeles för blyg och svensk så försöker man prata om det som går att prata om och det är här alla klyschor kommer in. Vad gjorde du i helgen? Hur mår du? Har du några planer inför helgen? Hur går det med jobbet? Har du några planer för nästa helgen?

Okej, den sista var väl inte direkt trovärdig men man förbrukar snabbt alla ämnen som man kan lyckas komma på. Ett ämne som dock alltid är väldigt trevligt att prata om här i Miami och som alltid går hem är naturligtvis vädret. En väderkonversation går generellt till såhär:

- Vilket vackert väder vi har idag!
- Jo tack, ungefär som igår.
- Och som i förrgår!
- Fast dagen innan det så var det faktiskt lite molnigt!
- Jo, men bara på förmiddagen.

När det utlovas regn däremot så har alla genast något som intresserar och bryter mot det sedvanliga tråkiga mönstret. När det dessutom inte har regnat på fyra månader så får man höra, för en Göteborgare, många oväntade kommentarer. Vad sägs om att få höra att det kommer att regna imorgon under lunchen i en av de mest muntra tonerna under arbetsdagen? Eller vad sägs som att föra en diskussion med en kollega från grannavdelningen som man träffat på bussen kring hur bra det är att det nu äntligen kommer att regna. En sådan diskussion kan utan större problem sluta med att det vore en mindre (eller större) katastrof om det inte skulle regna. Vad sägs om att vattenreserven för vår kära delstat skulle ta slut vilket skulle innebära att allt kranvatten skulle vara ett minne blott? Eller vad sägs om att hela stan skulle brinna upp?

Under vår två dagar långa ockupation av regnmoln, som skvätte en dutt då och då, så lyckades jag inte höra en ända person som inte var annat än glad för att det äntligen kom lite regn. Personligen så fann jag många anledningar att kasta min gamla bittra inställning till mörka moln, eller vad sägs som att stan aldrig sett så ren och fräsch ut sedan jag kom hit? Min favoritanledning är förståss dock att sanden blir lite mer tätpackad vilket tillsammans med mindre sol gör det oerhört mycket mer behagligt att ta sig en springtur på stranden.

Kort och gott, när gud gråter så jublar folket i Miami!

Det finns alltid kinesrestauranger att tillgå i USA, speciellt om man bor mitt i en turistort och storstad. Det är klassisk take-out mat och ett ypperligt mål att ta med sig hem. Är det dessutom relativt billigt, vilket det troligtvis brukar, så gör ju det inte det hela sämra.

Vad många inte tänker på, och definitivt inte jag tänkte på, när man åker till ett land söderut med sommarväder mitt i vintern är att solen inte går ner särskillt sent här heller, trots värmen. Om man kombinerar detta med take-out från en kinesrestaurang så kan man råka ut för en lustig konsekvens. Efter att ha ätit upp huvudrätten så börjar man naturligtvis gräva i sin påse som man bar hem maten i så att man inte missat något. Till sin stora lycka så hittar man sina efterlängtade fortune cookies. För er som inte vet vad fortune cookies är för något så är det små kakor som innehåller små lappar med kineniska visdomsord/horoskop samt dina lyckonummer för dagen.

Första gången jag åt kinamat så fick jag två fortune cookies. Det var sent och jag hade inte tänt några lampor i min lägenhet. Detta resulterade i att jag gladligen åt upp båda mina fortune cookies, men att jag bara fick en lapp med lyckonummer. Ni kan antagligen gissa vad som hände med den andra...