Som hemma fast annorlunda

En liten hyllning till Jaeger från Chalmers som så väl nötte in uttrycket i min skalle under en och annan sen timma med diverse projekt.

När man bor mitt i en myllrande storstad i USA i en skyskrapa på tjugofjärde våningen så går man naturligtvis ut och köper lite mat på restaurangen runt hörnet som man kan ta med sig hem. I mitt fall var denna restaurangen en liten liten thairestaurang med en stor fet, men ovanligt trevlig, svart ungkarl till "servitör" som hängde runt kassan och snackade med kunderna. Han ville alltid att jag skulle stanna och prata lite mer än vad jag egentligen orkade, även ifall jag tyckte att det var ett ypperligt tillfälle att träna min engelska lite granna. En dag så var en annan man där, relativt vältränad, utåtriktad samt oerhört social klädd i i väldigt vanliga kläder, dock lite tajtare än vad folk normalt i 45-årsåldern brukar ha på sig. Det var uppenbart att den svarte "servitören" var väl bekant med mannen och de hade en livlig diskussion kring något när jag kom in.

Ut ur det lilla köket kommer en thailändare, olik någon jag någonsin sett, och då har jag åtminstone tillbringat 3 veckor i mitt liv i Thailand, bland annat vandrandes på diverse horgator med många olika sorters folk... Thailändaren var generellt sett lång för att vara asiat och såg väldigt västerländsk ut. Håret var färgat i vad som troligtvis skulle vara silver, ett par snyggt tajta mörkare brallor och en oerhört passande skjorta som på något märkligt sätt lyckades vara stilren trots att den var full av krusiduller.

Många personer som utstrålar homosexualitet har många gånger varit ett spännande inslag i flertalet av de många serier och filmer som jag tittat på under åren. Karaktäristiskt för en sådan här person är den obligatoriska ledfria handviftningen, gärna med armbågarna tätt längs kroppen och händerna i nivå med kinderna, väldigt likt den klassiska "Oh my"-looken där båda händerna samtidigt slår lite lätt på respektive kind. Den onaturligt ljusa, gälla, lätt uppstressade rösten mal naturligtvis på om diverse ämnen. Gångstilen och hållningen är mer höftorienterad än vad den är för de flesta tjejer och hela personen lyser på något underligt sätt.

Kocken var denna personen som jag i princip inte trodde fanns i verkligheten utan var en överdrift av den homosexuella stereotypen som endast gjorde sig bra på TV.

Efter en kort men väldigt trevlig pratstund med de tre, kocken, hans vän samt den svarte "servitören" så kom ett yngre par in där mannen beställde det starkaste kocken kunde förmå att göra. Det var uppenbart att de brukade gå ditt ofta och de tre försökte varna mannen att det verkligen inte var någon bra idé det här. Femton minuter senare så gick jag därifrån för att det stack för mycket i näsan av all krydda som lyckades virvla sig ut från köket bakom disken.

Jag fick aldrig höra kocken säga "Come on, daaaa, do you really think that?!", men jag hade inte blivit förvånad.

De första två veckorna Innan spring break började, det lov då de flesta från Collage åker söderut för att festa, så lyckades jag även få några stycken "Hello Sexy!" när jag gick på gatan i South Beach, där jag numera bor, samt en hel radda med blickar från killpar sittandes på restaurangerna när jag gick förbi. Skönt och veta att man fortfarande har potential i alla fall...

Same same, but different different!

Ett spännande ställe att besöka i USA är deras Social Security Office. Det är ungefär motsvarande ett skatteverk sammansatt med socialen i Sverige.

Inte nog med att man kan ansöka om att få motsvarande personnummer och officiellt börja existera i landet, det är också ett mycket bra ställe att få se en massa olika sorters "riktiga" amerikaner (samt icke-amerikaner förståss...). Man får ungefär samma blandning av olika sorters människor som på vårt kära Systembolag. Alla måste helt enkelt gå till samma ställe, vare sig man vill eller inte.

Till exempel så har vi den gode luffaren som tagit med sig sitt hem, det vill säga en större ryggsäck med fyra tillhörande plastpåsar fulla med diverse grejjer. Han är till och med så luffig att han har ett extra öga i nacken, en böld stor som ett ägg med en svart prick i mitten.

Inte långt från luffarens hörn sitter den hippe dreadlockssnubben. Han ser ut lite som en cool surfare, bland annat har han sin coola surfarryggsäck med sig. Det som däremot förvånar är att han också har med sig sin son, stabila ett år gammal. Vad som däremot inte förvånar är att han är där för att skaffa sig ett nytt Social Security Card, ungefär motsvarande legitimation i Sverige, som han naturligtvis tappat bort...

Utöver dessa två personligheter har vi även den nervöse kubanen med sina två gamla tanter på 80 bast som han håller koll på. Tanterna verkar å andra sidan mest njuta av att vara här, trots allt så är ett besök på ett Social Security Office som vilken utflykt från ålderdomshemmet som helst.

Sedan så har vi naturligtvis även den obligatoriske unge, "coola" grabben som skiter i regeln att man inte får ha på mobilen, de svarta big-mamas och det vita välstälda paret.

Som hemma på Systembolaget helt enkelt, fast annorlunda ;)

Efter ett virrvarr av besök hos HR (Human Relations, personalavdelningen), långa bilköer på två-filiga "småvägar" (japp, små för att vara i USA, därav köerna..), pissprov för att kolla att jag inte pimplat extacytabletter den senaste tiden, frukost på kontoret utomhus under sol, blå himmel och med utsikt  över havet och Miamis schtekigaste skyskraper samt en allmänt rundsnurrning på kontoret så har jag nu avklarat min första dag på Royal!

Efter att antagligen ha blivit blåst på en satans dyr ny iPhone som verkligen fungerar, ja det är inte så svårt Telia, till och med lokala skummisen i Miami kan kränga en fungerande iPhone, lite inhandling av frukostvaror och ett besök på den närmsta thairestaurangen där Brian, en go fetrövad niggah, tipsa mig om bra pris på lägenheter i Downtown, där jag bor förnärvarande, så sitter jag nu och är mätt och belåten. Med lite stabilt thai-käk (men faktiskt inte riktigt lika gott som vid Svingeln i Göteborg, creds till dig Stetz för det tipset!) och kallt vatten med krossad is från min frysdörr i magen så sitter jag nu och avnjuter ett Pringles-rör för ungefär en svensk guldtia tillsammans med en hederlig Stella Artois samtidigt som jag tittar ut över Miami än en gång.

Det kunde helt klart börjat värre!

Under min flygresa från Madrid till Miami så satt jag bredvid Maria Garcia, en mycket trevlig Miamibo som varit på semester i Spanien i 10 dagar. Född i Kuba, inflyttad som 10-åring på 60-talet, hade Maria ganska mycket att berätta om och efter att de senaste 24 timmarna varit en ganska tråkig, inåtvänd svensk så tänkte jag att det nu var dags att dra på sig den sociala kostymen och visa för mig själv att jag klarar mig bra i det mer socialt lagda, högst spansktinfluerande Miami.

Ett extremt lugn fanns under flygresan, trots att det nu verkligen snart skulle hända! Jag klarade av situationen, som i och för sig inte var någon speciellt svår situation, så bra att jag fick hennes telefonnummer, både hem, som man kan ringa efter 16.30 då hon slutat jobba, till arbetet, som man kan ringa innan 16.30 samt mobilnummer, som man kan ringa när som helst, ifall jag behövde hjälp med något. Hon erbjöd även att skjutsa mig runt i stan och köra mig till hotell etcera, men jag tackade nej artigt eftersom jag skulle möta Maria från Royal Caribbean Cruises på flygplatsen.

Naturligtvis var jag nyfiken på hur dagen skulle se ut samt hur mitt jobb skulle vara, men i övrigt var jag väldigt lugn. Nästan för lugn? Borde jag kanske hetsa upp mig lite mer? Är det verkligen normalt att inte vara nervös när man för första gången flyttar hemifrån och ska börja jobba, och dessutom göra båda två utomlands? När jag kom fram och gått igenom alla säkerhetskontroller och hämtat mitt bagage hittade jag snabbt Maria och hennes goda vän, som jag naturligtvis redan har glömt av namnet på (det får jag jobba på att bli bättre på att komma ihåg!) och som var här och hälsade på från Sverige, så snackade vi lite granna, väldigt avslappnat och på svenska. Jag blev körd till en lägenhet som Maria fixat åt mig som jag kunde bo i gratis de två första veckorna. Under bilresan så pratade vi som om vi var tre personer som träffats på en festival ungefär. Lite kort om vad de var för personer, hur festivalen, Miami, var, hur schemat för de första konserterna, jobbet, skulle vara i början och så vidare.

Sammanfattningsvis kan man säga att allt artade sig bra och lägenheten var väldigt trevlig. Utsikt över Miamia är väl inte heller att klaga på, känns väl lite overkligt kanske men annars väldigt bra. Inga problem hittills mer än att jag inte verkar få in någon abonnent med mitt nya kontaktkort som Matti, en annan intern som skulle plocka upp mig imorgon, skulle ringa på. Aja, det kan inte hända så mycket, dom vet ju vart jag finns.

Lugnet regerar än en gång helt enkelt!

The Terminal är en film där en östländsk immigrant fastnar på JFK airport och tvingas temporärt bosätta sig där under tre år.

Efter fyra timmars tågresa samt två timmars väntan på en fyra timmar flygresa så hamnade jag till sist 19.00 i Madrid. Flyget därifrån till Miami gick 11.00 så jag var tvungen att spendera 16 timmar inkluderat en övernattning innan jag kunde bege mig vidare. När jag anlände till terminalen så spanade jag först in alla affärer, bänkar och eluttag mycket noggrant, för att sedan bege bort till informationsdisken. Väl vid informationsdisken frågade jag ifall det var tillåtet att övernatta i terminalen trots att inga flyg gick. Jajjemän, inga problem, men däremot så ska du till andra terminalsbyggnaden. Vilken gate jag skulle åka ifrån visste hon inte, det var för lång tid kvar innan flyget gick.

Jag begav mig till den andra terminalen genom att åka med ett slags tunnelbaneliknande tåg. Väl där gick jag min inspektionsrunda för att sedan käka en hamburgare, käka en baguette samt köpa på mig ett gäng med drickor och godispåsar. Därefter letade jag upp en avskild bänk med eluttag där jag satte mig så bekvämt som gick och började kolla på Dark Angel, en tv-serie som jag blivit tipsad om av Linus Sundquist att se på. Tyvärr så har alla bänkar på Madrid Airport räcken mellan sittplatserna vilket gjort att jag glatt fick sitta rätt upp och ha datorn i knät.

Efter sisådär halva första säsongen, det vill säga ungefär 10 avsnitt * 40 minuter, så var klockan nattetid. Jag var tvungen och hålla mig vaken hela natten för att undvika att bli rånad eller få en bomb nedstoppad i ryggsäcken. Det var då det slog mig, det måste vara något i stil med det här som killen i The Terminal kände sig. Fast på en flygplats, de fåtal ur personalen som gick runt om natten sågs men stor spänning på då varenda person var en potentiell rånare i mina ögon. Det som kunde glädja en var den relativt hyggliga utsikten över utkanten av Madrids myllrande liv i form av en mindre väl upplyst stadsdel.

Och att återvända hem fanns inte kvar som val längre, nu var det bara frammåt som gällde!

PS. Ni får ursäkta bristen på känsla men jag fick skriva om hela inlägget efter att ha råkat skriva över det.

På lördagen, dagen innan jag skulle åka, så hade mamma som varit helnipprig det senaste taget, styrt upp en lite middagstillställning hemma för släkten, det vill säga jag, mamma, pappa samt min käre moster och kusin. Vi åt i vardagsrummet och stämningen var onekligen lite speciell. Framförallt så såg man väldigt tydligt på mamma och min moster att det kändes att jag skulle åka iväg. Måltiden betydde väldigt mycket för dom. Mikael, min kusin, och pappa däremot satt lugnt och spejjade ut över bordet fast med en liten gnutta mer intresse och spänning i ögonen än vanlig

Själv satt jag mest och åt den goda pajen som våra gäster, Siv, min moster, och Mikael hade lagat samt allt mer började inse att nu verkligen åker jag! Spänningen började verkligen kännas i hjärnan.

Det var en relativt livligt middagsbord men där konversationerna var ganska noga utvalda av gästerna. Ingen ville prata bort någon utan det var viktigt att alla fick chansen att prata med mig en sista ordentlig gång! På något sätt kändes det nästan som om jag satt där på hörnan och kändes som Jesus borde kännt sig under hans sista måltid, den berömda påskmåltiden. Leenden blandades med livliga diskussioner och lysande ögonen men trots allt så kände man att smärtan bubblade runt bordet.

Hej och hå allesammans!

Jag tänkte mig att det kunde vara gött att slippa skriva allt som jag får erfara tusen gånger till alla som är intresserade, även ifall jag gärna gör det. Risken är ju dock att man missar någon i sådana fall. Därför tänkte jag att det kunde vara käckt och blogga alla mina upplevelser som jag får här.

Men, som den gode Kristian Holmquist skrev, bloggande måste vara ett av nutidens mest utjatade sätt att söka uppmärksamhet. Och där får jag väl ända erkänna att jag bara är en i mängden. Men jag hoppas att mina upplevelser kan vara lite annorlunde jämfört med det vanliga.

För alla er som inte vet bakgrunden
Så har jag precis fått ett internship i Miami för ett år på Royal Caribbean Cruises där jag ska jobba som intranätsanalytiker. Allting hände väldigt hastigt och lustigt, skickade in CV i december, fick jobbet i december och sen dess så har jag bara fixat, donat med visum och avslutat mitt liv där hemma med skola, jobb samt sagt hej då till alla. Och sen, 15 februari, så åkte jag iväg.

Kommentera gärna alla inlägg!