Ensam igen
Det senaste året har jag rört mig runt i områden fullpackade med människor. Jag har bott på en turistort där det är så mycket människor på gatorna dygnet runt att man trots alla hor- och drogförsäljare kan känna sig helt säker. Jag har arbetat på ett kontor med tusentals människor i rörelse och gått runt på gatorna i USA’s femte största stad. Trots det så har jag verkligen fått uppleva vad som menas med att man kan vara ensam i skogen, men att det inte finns någon större ensamhetskänsla än mitt bland alla människor.
Efter att ha påbörjat min rundresa i karibien och de två första kryssningarna tillsammans med en kollega så är jag nu själv på fartyg nummer tre. Infösad på världens näst största kryssningsfartyg med fem tusen andra människor, utan att tidigare ha sett någon utav dom ens på bild förut, så är det svårta att inte hamna i en liten bubbla.
Kontakt med gäster är som att göra självmål. Även ifall chansen är liten att något skulle hända så tvekar inte amerikanarna att stämma skiten av en/företaget ifall något skulle hända.
Av de som arbetar här är jag en outsider och på gränsen till att behöva behandlas som en gäst. Bygga upp ett kontaktnät på några dagar för att sedan åka vidare till nästa skepp känns i princip som bortkastad tid.
Gå upp, ta en dusch, ta en sväng om frukostbuffén, ner till kontoret, ”God morgon herr AC-ingenjör”, ”Hur står det till herr El-ingenjör?”, ”När passar det för vårat nästa möte kapten?”. Sitta och stirra in i en datorskärm i några timmar. Upp till lunchbuffén, några timmar framför datorskärmen och sedan iväg till gymmet. Lyfta vikter, låta gästerna gå före till maskinerna. Desto mindre jag pratar med dom, desto bättre. Snabbdusch och iväg till middagsbuffén. Checka några e-mail och sedan sova.
Livet är enkelt ombord. Men ibland på rullbandet på gymmet kan jag inte låta bli att stanna upp i mina tankar. Utanför rutan sprider sig den ljusblå mexikanska golfen ut längre än vad jag kan se. Musiken pumpar in i öronen och nu finns bara musiken, havet och mina känslor.
