Som hemma fast annorlunda

Jag hade föredragit en svensk titel men tyvärr så låter inte hundincidenten lika bra som The Dog Incident. Jag får väl komma undan med att citera en viss Jessica; "Låter inte allt bättre på engelska då eller?"

När man flyttar ut från boet där hemma och beger sig över halva jordklotet till en helt ny stad utan att känna en enda kotte så kan det vara ganska trevligt att lära känna sina grannar, vilket det för övrigt kan vara oavsett vart man flyttar. När jag första gången skulle gå ut till lokala tvätterian, nej, jag har ingen tvättmaskin, så trasade soppåsarna sönder för en granne precis utanför min dörr. Jag erbjöd den äldre kvinnan hjälp och gick in för att hämta några svenska ICA-påsar som jag hade eftersom påsarna som man får i butikerna här är inte mycket att hurra för, uppenbarligen. Hon tackade hemskt mycket för påsarna men när jag försökte hjälpa henna att plocka ihop skräpet igen så var jag uppenbarligen för vänlig.

Jag frågade vart jag kunde hitta den närmsta tvätterian men istället för att svara så erbjöd hon sig att tvätta för mig. Jag avböjde vänligt, då jag tyckte att jag inte ville utnyttja situationen, men när hon trugade så tackade jag tills sist ja. Vi gick till hennes lägenhet där hon visade mig sin tvättmaskin där hon lade i allt och började tvätta. Våran kommunikation var väl inte direkt den smidigaste, hon pratade nämligen inte engelska utan endast portugisiska, men till slut så förstod jag att jag kunde komma och hämta tvätten imorgon kväll.

Dagen därpå hämtade jag min tvätt och vi pratade en liten stund, kom inte fram till ett dugg förutom att hon sa att jag kunde komma och knacka på när som helst jag behövde tvätta. Även den här gången tyckte jag att hon var lite för vänlig och ville inte utnyttja situationen, jag behövde trots allt tvätta en gång i veckan.

Ett par veckor senare så träffade jag henne igen och frågade ifall jag inte behövde tvätta. Jag var precis på väg hem för att hämta tvätten och gå till tvätterian så jag beslöt mig för att bespara mig de 12$ det kostade att tvätta (om man inte ville stå och passa maskinen) och låta henne göra det. Vi bestämde att jag skulle komma och hämta tvätten på lördagen därpå.

På lördag kväll mötte jag henne i vår korridor tillsammans med en yngre kille. Guarano, som killen hette, hade långt risigt hår i en blandning av mörkgrått och svart, generellt ganska grådassiga kläder och såg allmänt ganska dassig ut. Jag hälsade vänligt och undrade om min tvätt var klar. Inte riktigt, hon hade inte strukit mina skjortor än tolkade Guarano åt mig. Jag sa att det verkligen inte var något problem och fick till slut min påse med kläder, fint ihopvikta förutom skjortorna som var upphängda på galgar. Jag pratade en liten stund med Guarano och det visade sig att han bott här i lite mer än en år och kom från Västafrika, vilket inte alls syntes då han inte var mörkhyad men vilket skulle kunna vara en förklaring till dassigheten. Efter en stund så erbjöd sig kvinnan, som var från Brasilien, antagligen i 50-60 årsåldern, klädd i för små och tajta mjukisbrallor samt röd t-shirt så liten att hennes kraftiga mage stack ut under till, att bjuda mig på middag.

Hon bjöd mig och Guarano på kyckling och ris, men åt inget själv, utan gick istället runt och servade oss samt donade i köket. Vi satt i en tvåmannasoffa med ett litet soffbord framför oss och en bardisk/bänk som avskiljde köksdelen och vardagsrumsdelen av det lilla rummet bakom oss. Rummet var totalt på cirka 15 kvadratmeter men välfyllt med möbler, vår soffa, en till tvåmannasoffa, en säng samt en trächifonje som såg ut att vara väldigt gammalt, förutom köket då förståss. Runt vårat bord sprang kvinnans livliga hund. Guarano, som var mycket god vän med hunden, som inte alls var särskillt god vän med mig, förklarade att knepet var att mata hunden. Han gav hunden en liten kycklingbit samt ett större ben.

Det skulle han inte ha gjort. När kvinnan såg detta började hon skriva på portugisiska och en minst sagt livlig diskussion startade mellan de två. Jag förstod naturligtvis ingenting av vad de sa utan satt kvar i soffan i den lite kvävda stämningen som ersatte den tidigare gästvänliga atmosfären och fortsatte att äta upp min mat. Det kändes nästan som om jag skämdes medan jag satt där, tyst, medan de två sprang fram och tillbaka i lägenheten, oroliga och upphetsade över hunden. Det var minst sagt en knepig situation eftersom jag, av artighetsskäl, inte kunde gå därifrån. Dessutom så var det omöjligt och få en syl i vädret bland all portugisiska.

För att göra situationen lite mer underlig, så låg en äldre gubbe, till utseendet kuban eller sydamerikan, en eller ett par meter framför mig, bakom en dragspelsvägg och sov. Inte nog med att han inte vaknat medan vi, utan att med någon tanke på gubben, pratat i lite högre än normal samtalston för att lättare förstå varandra, men han vaknade inte heller av allt springande och de livliga diskussionerna efter det att hunden fått kycklingbenet.

Senare gick drog jag ut till en, till min stora förvåning, mycket dassig bar och tog en öl och spelade lite biljard med Guarano.