Som hemma fast annorlunda

Årstiderna i Miami är inte riktigt som man är van vid hemma i Sverige. När jag först kom hit för ungefär 8 månader sedan så började våren allt mer och mer övergå till sommar. Från att vara ett behagligt t-shirt och shorts -väder, till att bli ett olidligt plaskande under armarna så fort man sticker näsan utanför dörren.

Jag har gång på gång fått känna på värmen och jag förstår numera varför alla fasar när sommaren kommer. Vanligtvis så är min svagaste tid på dygnet på morgonen när jag är påväg till jobbet. Iförd den sedvanliga jobbutstyrseln, kostymbrallor och instoppad skjorta, blir jag ett lätt byte för den stekande solen.

Vanligtvis under den ungefär sex månader långa sommaren så går jag spikrakt till bilen, parkerad på gatan utanför, och slår på ACn direkt på max, därför blir det extra tråkigt när bilen inte startar. Ett bra exempel är när mina föräldrar var på besök och bodde på ett hotell 3 gator upp. Jag skulle köra hämta upp dom innan jobbet när batteriet hade dött. Efter några tappra försök så gav jag upp och tog mig en promenad till deras hotell eftersom jag visste att dom stod och väntade.

Det var något jag skulle ångra! Nyduschad och parfymerad, iklädd en nystruken skjorta insåg jag efter halva vägen att jag lika gärna hade kunnat tagit gårdagens skortja och skitit i och duschat. Väl framme så försökte jag kyla av mig i hotellobbyn, som likt alla andra publika byggnader har ACn på förkylningsnivå, så insåg jag att det inte tjänade mycket till eftersom jag ändå var tvungen och gå tillbaka. Varför kunde jag inte ringt istället? Utlandstaxa i och för sig men detta lidande var det knappast värt!

På jobbet brukar vi ibland skämta om att vi går ut och värmer oss på lunch, men man får se upp för att ta för lång lunch! 1 timme är max, annars kan det bli en lång och pinsam vandring genom huset, upp en våning innan man är skyddad bakom väggarna på sitt lilla bås. Jag brukar va ganska duktig på undvika den situationen men å andra sidan så finns det dom dagar när man måste ta bussen.

Den sista biten till jobbet, över en bro, kan man behöva gå om man har missat den sista jobb-bussen, som slutar gå klockan 9. Har bilen pajjat och man har behövt se till att den forslats iväg till verkstad så är det inte jättetroligt att man hinner med bussen. Har man mindre tur, vilket är allt för ofta här borta, så är den första bussen sen och då är det heller inte mycket annat man kan göra än att gå dom svettiga 200-300 metrarna över bron.

På tal om bussar, så är dom definitivt en historia för sig. När vi pratar sena bussar, så pratar vi inte 5 minuter, utan snarare 25. Förresten så är det lite svårt att avgöra, det finns inga exakta tider när bussen går. På tidtabellen står bara ett par stycken hållplatser med och utifrån dom får man höfta när man behöver gå till sin egen. Som ni förstår så kan det bli lite komplicerat när man måste tajma ett byte med en annan buss, man vet varken när man kommer fram eller när den andra går. Dessutom, är det som vanligt tjock trafik så kan du glömma att tajma den bussen du hade tänkt från början.

Trots allt ska man väl vara glad att man bor i Miami, vi har ju trots allt en kollektivtrafik som är en av de bättre i USA. Dessutom så är bensin och bilar billiga. Ekovettet åker ut och pengarna åker ner i plånboken! Aja, som tur är så har dom börjat med en eko-premie om man byter ut sin bil mot en som är mer bensinsnål, det vill säga drar under 1,5 liter milen.

Nu har vintern börjat komma tillbaka, man kan till och med ta på sig en långärmad tröjja när man går ut emellanåt! Staden fylls med vinterboende och stranden är mer behaglig än någonsin, speciellt eftersom det antagligen inte kommer att regna något mer i år, eller de tre första månaderna nästa år heller för den delen! Jag måste nog ändå medge att jag saknar årstiderna dock, efter 6 månaders extremsommar och nu 6 kommande månader högsommar så börjar man ju undra om snö bara finns i fantasin...